Om man äter skräp och tittar på skräp, utan giltig ursäkt, blir man skräp då?
På den amerikanska filmdatabasen IMDb kan vem som helst gå in och betygsätta filmer. Om tillräckligt många har röstat är det en relativt tillförlitlig källa för att få reda på ifall en film är sevärd eller inte. Alla cineaster jag känner gör så. De hör talas om en film, sen går de in och kollar upp betyget. De flesta muttrar någonting om att den allmänna opinionen inte är tillförlitlig. Men alla är ense om att ingen film som har fått under 6.0 i betyg är värd att se. Där går gränsen.
Jag är ingen cineast. Någonstans på vägen inbillade jag mig att jag omöjligtvis kunde tycka om film. I diskussioner tar jag hela tiden parti för litteraturen – min last och mitt levebröd – som om det fanns en motsättning. Jag säger: ”Filmen är en underlägsen konstform. Dess korta historia ger upphov till ett begränsat intertextuellt system, vilket omöjliggör ett mer elaborerat formspråk.” Mina cineastvänner suckar och samtidigt som jag häpnar över min egen enfald hör jag mig själv tillägga: ”Intertextualitet förresten. Ni har ju inte ens en egen begreppsapparat.” Någon av de mer tappra brukar replikera: ”Det kanske är just därför som filmen har förmåga att säga något om vår tid.” Men de allra flesta har för länge sedan slutat ta notis om mig. Min barnslighet får förödande konsekvenser för min filmkonsumtion. Jag bojkottar konsekvent alla kvalitetsfilmer. Nej, säger jag. Jag vill inte vara med när ni tittar på Persona för sjuttonde gången. Istället sätter jag mig demonstrativt i ett hörn med någon nyutgiven diktsamling som sällskap. Och förbannar att deras anspråk på chipsskålen anses vara mer legitimt än mitt.
My little eye, den amerikanska skräckfilmen från 2002, har fått 5,8 i betyg på IMDb. Det är med andra ord en riktigt dålig film. Jag förstår det på en gång. Eller nej förresten, vid det laget har jag ingen som helst omdömesförmåga intakt. Det är en natt i juni och mina vänner har för länge sedan matat ut DVD-skivan och gått hem. En svårartad ångest, lika delar över världens tillstånd som över min egen livsoduglighet, har placerat mig i soffan. Med höger pekfinger försöker jag få upp smulor ur chipsskålen, vänsterhanden håller hårt om fjärrkontrollen. Den samtida diktsamlingen är nedtryckt mellan soffdynorna. Det är nu jag hemfaller åt det lägsta, det värsta utslaget för mänskligt liv. Skräpteve. Obegränsade mängder dynga. Så fort ett program är slut zappar jag tills jag hittar nästa. Mitt självhat har omvandlats till ett begär som fullständigt saknar urskiljningsförmåga – jag konsumerar allt. Excesser i våldsfilm från nittiotalet, TV-shop. Realityserierna blir till rakblad i min hand när Big Brother säger till the Bacherlotte att han och Extreme Make Over-teamet vill knulla henne på Robinsonön inatt.
Det är kring midnatt, när jag tänker att det är omöjligt att sjunka lägre, som My little eye börjar. Samtidigt som förtexterna rullar hörs ljudet från ett modem. Sekunden senare står det: Connected. Teverutan har förvandlats till en datorskärm, en mus förflyttar sig över den och trycker på knappen: Wanted. På den svarta skärmen står det nu med vita bokstäver: ”5 contestents for REALITY WEBCAST. Spend 6 months in a house for $1 million. If anyone leaves, everyone loses. R U the perfect house mate? Click for enter.”
Filmen är gjord så att det ska framstå som att bilden vi ser tas upp av övervakningskamerorna i huset. Somebody spies with their little eye. Obehaget för de utvalda ungdomarna – Danny, Matt, Rex och Emma – börjar med att de vaknar av konstiga ljud. Det är en kråka som har tagit sig in på vinden till deras Big Brother-hus. Danny säger: ”Crows can scent death, it’s a kind of bad omen to have them flying around your house.” Sedan börjar de morbida händelserna avlösa varandra. Danny får ett brev där det står att hans farfar har dött, en morgon ligger en blodig hammare från Emmas förflutna plötsligt på hennes kudde. Rex övertalar de andra att stanna kvar, han är övertygad om att det är produktionsteamet som försöker få dem att lämna huset. I en scen ligger han på sin säng och tittar in i kameran: “I’m here for the money. What’s your excuse? You got no life of your own? It’s not real enough for you? No family? What is it? I pity you, you sad fuck.”
Nej, jag har inget eget liv, det är därför jag sitter här. Samtidigt som jag stoppar ner vänsterhanden i trosorna – för att åtminstone känna att det finns beröring som inte vill mig illa – får de besök i huset. Det är Travis Patterson, en man i deras ålder. Han har åkt vilse under en skidtur och efter att ha tvingat honom att legitimera sig öppnar de motvilligt dörren. När Travis undrar vad gänget egentligen gör mitt ute i ödemarken svarar de: “You don’t know who we are?” Nej, säger Travis. Jag har aldrig hört talas om den här realityserien. Travis och Charlie hamnar i säng med varandra och samtidigt som de knullar spelas Peaches Fuck the pain away på hög volym. Mitt i sexakten tittar Travis in i kameran och ler självsäkert. På natten går han upp, sätter sig i ett filmbås och säger: ”I told you I could fuck her.” Han lämnar huset och dagen därpå hittar de hans väska ute i skogen.
Danny försöker vinna Emmas gillande och när hon avvisar hans invit hittar hon honom hängd morgon därpå. ”It’s game over now”, säger någon. De lägger honom ute på verandan och provar att via radio få kontakt med produktionsteamet, så att de kan lämna huset. Ingen svarar. Med hjälp av några elektronikföremål i Travis väska lyckas Rex till slut komma ut på Internet. Han letar efter information om deras realityserie, men hittar ingenting. Till slut säger han: “Am I the only one who’s thinking this, guys? Nobody has ever heard of a snuff movie?”
Första gången jag hörde talas om snuff tänkte jag: Det är omöjligt att det finns på riktigt. Första gången jag såg en realityserie tänkte jag detsamma. Rex säger: ”At first light we head out together and they can fuck their money.” På natten sitter Matt och Charlie i soffan. Matt ger henne massage och hon säger: ”Matt, you’ve got everything. Why did you sign up for this?” Han svarar något slentrianmässigt. Sen tittar han in i kameran och säger: ”Shold I kill her now? That’s what you want, isn’t it?” Han kväver henne med en plastpåse och en liten stund senare hugger han huvudet av Rex med en yxa. Inom loppet av några minuter är alla döda, inklusive Matt själv, som blir skjuten av Travis kompanjon.
Jag stänger av teven. De fem ungdomarna tror alltså att de medverkar i en realityserie, med chans att vinna en miljon dollar, när det i själva verket är fråga om snuff. Någon betalar för att se dem systematiskt bli mördade. Samma förhållande gäller för mig som tittare. Jag trodde att jag tittade på realityfilm, men i själva verket betalar jag tevelicens för att se dessa ungdomar systematiskt bli mördade. Och de dör just för att jag är beredd att betala för det. För att vara en riktigt dålig film är My little eye verkligen ovanligt intelligent. Den tvingar mig att ta konsekvensen av mitt verklighetsbegär, gör mig till bödel. Dess samhällskritik är djupt inbäddad i formen; genom sin metanivå lurar den mig att inse vad det är jag konsumerar. Filmens tagline lyder Fear is not knowing, terror is finding out. Utsagan syftar till synes på karaktärerna, men är egentligen mer applicerbar på mig. Skillnaden är att för mig består terrorn inte i insikten att jag kommer att bli mördad. Utan i att det är jag själv som mördar. Jag somnar i soffan den natten, med flottiga fingrar, ihopkrupen under ett täcke. Jag är en usel våldsverkare, a lowlife, the scum of the earth. Jag önskar att det vore möjligt att ställa allting till rätta igen.
