En gång i tiden såg man filmen som kopieringskulturens seger över ett borgerligt objektsdyrkande av tavlor och statyer. Men nu, när det är dyrt och svårt att kopiera film, och lätt och billigt att kopiera avi-filer har filmrullarna i sin tur blivit mystiska, dyrkade objekt. Nostalgiker romantiserar över att någon film bara finns i ett enda exemplar i ett arkiv i Paris katakomber. En värdeskala bildas: finast är nitrat och celluloid, mindre fint är videoband och fulast är webcamströmmar och nätreleaser. Det handlar om bildkvalitet, men också om tillgänglighet. Det som finns för alla saknar mytologi.
Å andra sidan har många velat uppvärdera kulturens lågstatusgenrer. Exempelvis har Vårsalongen på Liljevalchs konsthall, sedan sjuttiotalet ofta uppmuntrat material och uttryck med lite lägre status. I årets upplaga ingår bland annat en klänning, ett bord, en musikvideo – och ett webvideoklipp. Formatet är visserligen dvd, men Goran Hassanpours film Världsmästaren bär alla internetvideons kännetecken. Hassanpour sitter själv framför kameran och skryter gestikulerande om hur bra han är på konst med blicken riktad mot åskådarna. Kameran är inom armlängds avstånd, i midjehöjd, som om han likt alla andra självförhärligande webcamfilmare bara satt på datorns inbyggda kamera och börjat tala rakt ut i cyberrymden.
Man skulle kunna föreställa sig ett uppkopplat videokonstverk som utnyttjar internet i stil med den konst som på beställning söker upp bilder via Google images och processar dem i realtid. Skriv in ”panda bear” och få roligt ett bildspel. Men Världsmästaren är i det avseendet mer traditionell. Som den rörliga bildens pissoar är videoformatet framför allt på fel ställe i konstrummet. Hassanpours språk är också på fel ställe, på miljonsvenska kritiserar han konstkritiker som använder ord som ingen förstår. Nåväl, hade det bara funnits en kommentatorsfunktion hade jag, istället för att skriva den här texten, kunnat kommentera: <3.
