Hur många klassiker har man inte sett i onödan? För få! Vi vet varför.

Försök att hålla filmhistorien levande riskerar att på samma gång balsamera den. Kritikern Lionel Trilling har skrivit att klassiker helt enkelt är konst som domesticerats av tiden gång. Det vill säga: Titta nu på den här klassikern, här står den nu framför er, se på den nu, är den inte en ganska grann klassiker egentligen?

American Museum of Natural History vaknar plötsligt till liv i Shawn Levys Natt på museet och stackars nattvakten Larry, spelad av Ben Stiller, får fullt upp med blodtörstiga dinosaurieskelett och cowboys i miniatyr. Men hur skulle ett levande filmmuseum se ut? Kanske som när Doug Aitken i vintras vände ut och in på Museum of Modern Art i New York och förvandlade museets fasad till projektionsduk och 53:e gatan mellan femte och sjätte avenyn till utomhusbio. Fem berättelser spelades samtidigt upp på åtta husväggar, vilket förmodligen gjorde det svårt för de förbipasserande som ville följa dem från början till slut.

Många pratar om möjligheten att förändra den ibland andaktsfulla relationen till vårt kulturarv genom digitalisering. Om vi är på väg in i en post-celluloid era kanske nya mediala gränsnitt kan motverka att filmhistorien blott blir utställningsföremål. ”Man skulle kunna tänka sig Youtube som embryot till ett annorlunda sätt att se på det rörliga bildmediets historia.” Pelle Snickars är mediehistoriker och forskningschef på Statens ljud- och bildarkiv. ”Vi arbetar aktivt med att digitalisera vårt arkiv. Det håller på att bli helt immateriellt. Det finns inga objekt längre, det finns bara filer.”

Han ser upphovsrätten som det största hindret för utvecklingen. ”Nätkulturen kommer på sikt, om den inte redan har gjort det, krascha samman med upphovsrättskulturen. På grund av rättighetsfrågan är det från ett institutionellt perspektiv svårt att ta tillvara på den potential som webben innebär för audiovisuella medier.” Men initiativ kan också komma från andra håll. Till exempel från en brasilianska vid namn Bibi som lägger upp en film om dagen på sitt virtuella videotek.

Men på Svenska Filminstitutets hemsida finns paradoxalt nog inget rörligt bildmaterial. Under rubriken Se på film finns däremot en länk till projektet Klassiker på bio som mellan år 2001 och 2005 importerade och distribuerade ”filmhistoriska milstolpar” av manliga auteurer. Pelle Snickars menar att många fortfarande värdesätter objektet, det vill säga själva filmremsan, framför innehållet och således hellre konserverar än digitaliserar filmer. ”Till saken hör att SFI har ungefär 20 000 titlar i sitt arkiv. De skulle helt enkelt kunna digitalisera alltihop. Potentiellt skulle hela arkivet kunna vara online, om det gick att komma runt rättighetsfrågan. Det är en fråga om att uppgradera arkiven i en ny medial tidsålder, där konsumtion av rörliga bilder i större utsträckning sker via dataskärmen.”

Tills dess finns som tur är sådana som Bibi. Även om bildkvalitén lämnar mycket att önska är det ett utmärkt alternativ för oss som missade att spela in Mauritz Stillers Erotikon när den gick på tv. Se en nyhetssändning, sedan en klassiker och därefter en musikvideo. Med andra ord ungefär som på 1920-talet när Erotikon visades tillsammans med förfilm och journalfilmer och endast var en punkt på programmet för kvällen. Istället för en upphöjd klassiker, bara sköna rörliga bilder.

Pelle Snickars betonar att nätet inte är ett arkiv utan oordning och som levande filmmuseum betraktat är nätet urskillningslöst på gott och ont. ”Utvecklingen betyder samtidigt att vi på SLBA arbetar mot vår egen undergång, om vi tänker oss att informationsinhämtningen och hela digitaliseringsprocessen kan automatiseras. Arkivet blir på sikt en enda stor server som kan placeras var som helst.”

Om vi släpper klassikerna fria på nätet, vem vet till slut var de tar vägen? ”Det finns alltid den här lilla osäkerheten… Att de ska försvinna.”