fbpx
Kommentar & debatt Sanjin Pejković, 8 maj 2020

Soros-dokumentären är en film – inte en pekbok

Ska dokumentärmakare betrakta publiken som aktiva åskådare eller som en aningslös massa? Sanjin Pejković skriver om debatten kring dokumentären om George Soros.

Flera texter har redan lyft fram kritiken kring hur SVT paketerat sin reklam kring dokumentärfilmen om George Soros häromveckan, där bristande kontextualisering kring filmens kamp mot galna konspirationsteorier utelämnades till förmån för billig sensationalism. En och annan skribent skriver också om filmen i sig och diskuterar implicit även filmens form och innehåll, men också hur publiken kan tänkas reagera.

Den oroande tonen hos exempelvis Isobel Hadley-Kamptz påminner inte lite om videovåldsdebatten som dominerade början på 1980-talet. Hon skriver: ”För människor funkar inte så att de under vad som i etermediesammanhang är en evighet kan höra totalt falska påståenden och sen säger nån ’Lurad!’ och så fattar man att det som sades först inte var sant. Det kommer ligga kvar som en gnagande känsla, oavsett hur det prydligt emotsägs, och de långsiktiga effekterna blir att fler, inte färre, tror att det nog ändå ligger något i det där om Soros, det där om judarna.”

Men detta något märkliga påstående förenklar publikens roll i själva filmtittaraktiviteten. Publiken är inte en enhetlig kropp, den är inte heller passiv. Vissa människor kommer med all sannolikhet att missförstå filmens premiss, andra kommer redan i anslaget att kunna se hur den är uppbyggd och vad upphovsmakarna försökt göra: bemöta skandalösa lögner med fakta. Den månghövdade publiken reduceras till en grå massa som bär en molande känsla av antisemitism inom sig efter att ha sett en film om Soros. Det är att ha alltför mycket tro på filmens påverkan på aningslösa massor.

Rakel Chukri använder sig delvis av samma resonemang och menar på att filmen är problematisk eftersom den misslyckas att till fullo avslöja högerextremisterna för vad de är. Filmen tar inte heller upp det som George Soros ägnat många år av sitt liv att göra, menar Chukri.

Jag vill verkligen inte bagatellisera antisemitism på film. Därmed vill jag inte heller på något sätt påstå att dokumentären om Soros – George Soros – hjärnan bakom allt? –  är en perfekt film. Det är en film om Soros, inte filmen om Soros. Tillsammans med många andra verk utgör den ett fragment som diskuterar olika delar av hur vissa extremister betraktar Soros. Är jag för petig? Kanske, men det finns goda anledningar till det. Varje film måste diskuteras inom sin egen värld också, och inte bara i den kontexten som finns omkring den. Annars reduceras dokumentärfilmer till att antingen vara för eller emot, bra eller dåliga, sanna eller falska.

Varje film har en form, även de som kanske uppfattas som formlösa. För att vi ska kunna prata om det som tas upp i filmen, bör vi även konkretisera och analysera hur det hela berättas. Stilelement som iscensättning, ljud/musik/röst, klippning och andra kan alltså hjälpa oss i att förstå hur en film är uppbyggd, varför den ser ut som den gör, vad den vill berätta och på vilka sätt.

Jag vill lyfta fram ett par scener som belyser det jag pratar om och där vi måste analysera stilelementen för att förstå hur filmen berättas. De första två minuterna sammanfattar hela filmen. Där framgår det med all önskvärd tydlighet att filmen kommer diskutera minst sagt överdrivna konspirationsteorier. I klippen runt Charlottesville ser vi tydligt människor som har tatuerade hakkors på bröstet. Redan efter en dryg minut visas klippen från skjutningen runt Tree of life-synagogan. ”Den konspirationsteorin har fått dödliga konsekvenser”, syftar på att skytten menade att alla judar måste dö. Bara några sekund senare säger en av kommentatorerna: ”Våldsverkare rättfärdigar sitt våld genom att utpeka Soros som ondskans genius.” Efter detta förekommer ett antal påståenden. ”Han har inga rötter, han uppviglar, hans pengar är svåra att spåra” bemöts redan ett par sekunder senare med: ”Det är antisemitiskt bildspråk: Soros som 2000-talets ondskefulle jude.” Detta inledande montage är 112 sekunder långt och sammanfattar filmens ämne – galna insinuationer, konspirationsteorier och rasistiska fördomar baserade på århundraden av antisemitiskt symbolspråk.

Jag kan hålla med om att presentationen av Jim Hofts högerextrema organisation Gateway Pundit inte var tillräckligt stark, men en karaktärsbeskrivande detalj framgår som viktig. Hoft berättar första gången vi ser honom (02:25) om var och när han köpt statyn av Sankta Eurosia av Jaca. Han säger att Eurosia varit en kvinna som inte velat gifta sig med en muslim, för vilket hon blev halshuggen. ”En pjäs med ett budskap”, avslutar Hoft. Hela scenen tar 20 sekunder men ger en kort och kärnfull, men ytterst talande och framför allt filmisk presentation där Hoft själv får avslöjar sin egen ideologiska position. Det är alltså ingen slump att Hoft direkt börjar prata om det som verkar vara hans besatthet, hatet mot den andre, vem det än är. Hans ståndpunkter, antipatier inte bara mot ”juden” Soros, utan alla som inte är som honom, avslöjas på ett enkelt men effektivt sätt.

Tre minuter och femtio sekunder in i filmen möter vi en halvnaken man som på sin rygg har tatuerat in Amerikas värsta fiender, där Soros toppar skurkligan. Jag vill inte bagatellisera hatet, men jag tycker inte att klippet säger något annat än att mannen minst sagt är galen. Han är inte någon som går att lita på, knappast någon auktoritativ figur, han är ett halvnaket nazifreak. Filmen visar inte honom som en trovärdig källa utan avslöjar snarare med enkla visuella medel en del av den konspiratoriska undervegetationen kan se ut.

Vi får inte glömma att dokumentära filmer inte är verklighet, utan lika gärna representationer av verklighet såsom andra ser den. Sedan är det faktiskt upp till åskådaren att vara med och skapa sin egen bild av filmen.

Annons