fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković, 31 januari 2020

The cave är en underjordisk sjukhusskildring som inte liknar något annat

För att skydda befolkningen mot bomberna har underjordiska tunnlar grävts fram i östra Ghouta. Feras Fayyad har gjort ännu gripande och oundgänglig dokumentär om kriget i Syrien, som vittnar om desperation och mänsklig motståndskraft. Sanjin Pejkovic har sett The cave på Göteborgs filmfestival.

Filmen inleds med en totalbild på östra Ghouta i Syrien. Det är lugnt, tyst. För tyst. Stämningen och inramningen är kuslig. Plötsligt börjar bomberna falla. Hela gator åker upp i luften. En makaber bombdans framför våra ögon. Det är ryska bomber som regnar ner på östra Ghouta och regeringsstyrkorna håller cirka 40 000 människor fångade inom stadens gränser. För att kunna skydda människorna har underjordiska tunnlar grävts upp. Under jordens yta har människor funnit ett bräckligt skydd som gång på gång avbryts av apokalyptiska flygplansljud. Regissören Feras Fayyads gripande uppföljning till den Oscarsnominerade Last men in Aleppo äger nästan uteslutande rum i ett underjordiskt sjukhus.

Fayyad, det vill säga hans team på sjukhuset, fångar en desperat kamp för överlevnad. I fokuset står en ung läkare och hennes team. En blivande barnläkare, Amani Ballour är verkställande direktör för sjukhuset, dit massor av skadade försöker finna tillflykt och få hjälp. Doktor Amani skildras tillsammans med sina kollegor i ett helvetiskt vardagsarbete som kräver extremt fokus och där varje sekund spelar roll. Oavsett om hon kämpar mot sexism från manliga patienter eller guidar ett förlorat barn till röntgenrummet, är Amanis engagemang en fascinerande psykologisk fallstudie som guidar oss genom det labyrint av känslor och händelser. ”Fortsätt att le för barnen”, berättar hon för en kamrat. ”Det är det minsta vi kan göra.” Filmen utforskar omständigheterna på ett sådant sätt att jag plötsligt inser att jag inte vågar andas ut. Fayyas hittar små ögonblick med poetisk resonans, inklusive flera minnesvärda scener som visar sjukhusets kirurg, doktor Salim, spelande klassisk musik på sin iPhone medan han utför kirurgiska ingrepp. I galenskapen omkring dem, gör de vad de kan för att upprätthålla en viss känsla av normalitet.

The cave hinner inte ta upp ett bredare sociopolitiskt sammanhang, även om det anas i filmens konturer. Ryssarna, Assad, inbördeskriget och djupare analyser av det militära läget lämnas till förmån för individuella skisser, dramatiska händelser och ett försök att skildra en utsatthet bortom  förståndet. Kemiska attacker, skakade och chockade barn i närbild, blod och djupa sår blandas med en fascinerande elegans med stunder av lugna samtal med familjemedlemmar via Skype, matlagning, skämt. Vi bevittnar en överraskningsfest för Amani där sjukhuspersonalen låtsas att de äter pizza istället för popcorn. I flera scener ser vi hur Amani protesterar mot patriarkatets förlegade kvinnosyn. Hon måste försvara sin ställning som direktör för de som anser att kvinnans roll är att laga mat och ta hand om barn. Scenen är frustrerande och samtidigt en vardag som den kvinnliga sjukhuspersonalen förmodligen hört ett par hundra gånger, de heroiska insatserna till trots. I en annan scen spyr Amani ut galla över religioners konservativism som lurar människor till stagnation. Hon blir till en feministisk hjältinna, som rakryggat står upp emot alla slags förtryckförsök, oavsett vilken sida de kommer från.

Visuellt lyckas filmen förmedla det kaoset som råder på sjukhuset. Kameran är bland andra skadade, vandrar runt och bevittnar kaoset. Barns munnar är fulla med spillror från granatattacker, de flesta tittar stumt på oss, stela av skräck. När den sista kemiska attacken slår mot staden stegrar soundtracket och hotfullt tickar mot tidens slut. Människor ligger på sjukhusgolv, en mor gråter efter sin döda son. Ett klorgashelvete, en situation så extrem och förödande att döden känns som en enda rimlig utväg. Det lyckas filmen förmedla, samtidigt som den också ger en nyanserad bild av vad det innebär att vistas i ett så traumatiserat läge. The cave är en brutal ögonvittnesskildring, en påminnelse om verkliga människor som ofta defilerar som namnlösa offer och statistik i korta notiser och nyhetsreportage. 

Annons