fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 31 januari 2020

Fängslande bilder men tillrättalagd motståndsskildring i A hidden life

I sin nya film skildrar Terrence Malick en österrikisk bondes motstånd mot nazism. Den rörliga kameran sjuder liv i den historiska miljön, men filmen hämmas av en idealisering som inte griper tag. Johannes Hagman har sett A hidden life.

Det är en vedertagen sanning att historien skrivs av vinnarna. Lägg därtill Hollywoods dominans över den västliga filmmarknaden, och man får ett svar på varför skildringarna av andra världskriget tenderat att starkt favorisera det amerikanska perspektivet. Den som kanske mest drabbande lyckats skildra den andra sidan är Douglas Sirk – själv på flykt undan nazisterna när han kom till Hollywood – som i A time to love and a time to die (1958) fann kärlek och medmänsklighet bland barbariet och sönderfallet under krigets sena fas. Sedan har filmer som Undergången förstås intresserat sig för Hitler som person, men sällan har den existentiella och ideologiska slitning som kriget för många måste inneburit placerats i centrum. Det är mot den bakgrunden Terrence Malick tagit sig an jätteprojektet att i episka dimensioner och baserat på en verklig brevväxling skildra en vanlig österrikisk bondes ”dolda liv” under denna omvälvande epok.

Franz Jägerstätter slits mellan plikt och moral när han kallas in för att kämpa ett krig som känns både avlägset och motbjudande. Åsikterna i frågan kommer från alla håll, men i slutändan blir det omöjligt för honom att ställa upp, och en envist ihärdig motståndshandling tar sin början. Minst lika mycket som en hjältesaga är detta dock en kärlekshistoria och familjeskildring. Omgivna av häpnadsväckande landskap lever familjen Jägerstätter ett liv i såväl arbete som gemenskap. Malick frossar i bilder av lekande barn mot alptoppar och arbetande kvinnor med jord under naglarna. Ett liv som hotas inte bara av kriget, utan också av de övriga bybornas tilltagande fosterlandskärlek och förakt för den trotsiga familjen. Där regissörens bildspråk numera ofta balanserar farligt nära en polerad reklamfilmsestetik, händer här något intressant i mötet mellan hans rörliga kamera och den historiska miljön. Som en slags välgörande motvikt till all skönhet och stråkmusik fungerar synbarligen improviserat säregna bildutsnitt som skär ansikten mitt itu, och förvränger perspektiven i all sin obekväma närgångenhet.

Som skildring av Franz inre och yttre kamp mot en totalitär regim kommer A hidden life tyvärr till korta. Det finns glimtar av spänning – som i en laddad scen med Bruno Ganz medlöpande åklagare – men i tilltagande grad blir huvudpersonen alltför idealiserad och hans uthärdande alltför martyrlikt för att gripa tag. Därtill har Malick fallit till föga för Hollywoodkonventioner på ett par olyckliga områden, där det mest förbryllande valet är att låta meningsbärande dialog talas på engelska, samtidigt som tyskan används till bakgrundsljud. Detta leder till att bybornas trakasserier inte sällan blir påtagligt germanska i kontrast till brevens välformulerade känsloyttringar. Så trots fängslande bilder och ett intagande porträtt familjeliv i krigstid, känns detta tyvärr som ännu en tillrättalagd skildring ur segrarens alltför bekväma position.

Annons