Vinnaren i det officiella tävlingsprogrammet vid årets Black Nights Film Festival i Tallinn blev den två och en halv timme långa svartvita japanska filmen Kontora av indiskfödde regissören Anshul Chauhan. Det var lite överraskande vinst till en chosefri historia om hur en farfar dör och en tonårig flicka försöker fylla sin tomma vardag med att leta efter det farfadern i sin dagbok gåtfullt skrivit att han gömt i skogen. Filmen involverar lite långsökt också en man som insisterar på att gå baklänges, och som vägrar tala och över huvud taget bete sig ”som folk”. Det kommer förstås inte som en överraskning att han börjar gå framåt i slutet av filmen. Filmens tagline ”Sometimes you have to move backwards in order to move forwards” gestaltas alltså rent bokstavligen. Största behållningen med filmen är, förutom den medryckande gestaltningen av familjens superbt röriga fyllefester, kanske dess musik – och kompositören Yuma Koda vann också pris för den på festivalen.
Jag hade hoppats att priset för bästa film skulle gå till brittiska Muscle av Gerard Johnson, en thrillerliknande berättelse om en man i kris som försöker återta sin stolthet genom att komma i form fysiskt, men sugs in i en värld av förödmjukelser och överskridna gränser via sin giftigt maskuline personliga tränare Terry. Även denna film är svartvit, och fotot återger svetten och miljön på det martialiska gymmet som en silverglänsande mardröm. Tyvärr misslyckas Johnson med att ge filmen ett vettigt slut, den planar mest ut i intet vid en till synes godtyckligt vald tidpunkt. Men skådespeleriet är lysande, inte minst av Craig Fairbrass som spelar Terry. Dock var det huvudrollsskådespelaren Cavan Clerkin som vann priset för bäste skådespelare på festivalen.
Några andra filmer som gjorde intryck under festivalen är värda att nämna. Som debutfilmen Trijya – Radius av indiern Akshay Indikar, om de där svåra åren då en går in i vuxenlivet med allt vad det innebär av svårigheter att hitta en framkomlig och uthärdlig väg. Indikar, tydligt influerad av iransk och europeisk klassisk art cinema, är en filmpoet att hålla ögonen på. En annan debut är Jure Pavlovićs Mater, en film som håller sin huvudperson, den medelålders kvinnan Jasna, i konstant fokus medan hennes döende mamma mest är en suddig fläck i bakgrunden som samtidigt totalt dominerar Jasna. Det är ett grepp som fungerar. Ksenia Okhapkinas dokumentär Immortal, slutligen, tecknar en skrämmande bild av hur ryska barn i en sibirisk stad drillas och förbereds för ett liv som kanonmat i armén. Det skulle, heter det, göra dem till ”odödliga” ryska hjältar att dö i den ryska krigsmakten. Parallellt med krigsövningarna visas hur flickorna drillas i vackra glädjelösa balettövningar, och genom allting hörs de vuxnas ständigt skällande, bestraffande röster. Staden Apatity var ursprungligen en straffkoloni under Stalin, men inte heller i dag framstår den som ett fritt samhälle. Det påtagligt vackra fotot skär sig mot innehållet i denna viktiga film som jag hoppas kommer att visas i Sverige.
