fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 10 oktober 2019

Stephen King-filmen In the tall grass går vilse i sin egen labyrint

In the tall grass (2019)

Är det dags för en ny guldålder för Stephen King-adaptioner? I väntan på The shining-uppföljaren Doktor Sömn får skräckmysteriet In the tall grass premiär på Netflix. Sebastian Lindvall sörjer den bortkastade potentialen.

Andy Muschiettis första kapitel av Det blev en enorm biosuccé för två år sedan – faktiskt den största av alla filmatiseringar som gjorts av Stephen Kings verk. I somras hade dessutom en sevärd nyfilmatisering av Jurtjyrkogården premiär. Är det dags för en ny guldålder för King-adaptioner? Kanske. Netflix överraskade åtminstone positivt för två år sedan med Gerald’s game, i regi av Mike Flanagan som snart är bioaktuell med The shining-uppföljaren Doktor Sömn.

Nu har också In the tall grass, baserad på en kortroman som King och sonen Joe Hill skrev för magasinet Esquire 2012, fått Netflixpremiär. För manus och regi står Vincenzo Natali, som slog igenom 1997 med den klaustrofobiska sci-fi-rysaren Cube och därefter gjort störst väsen av sig inom tv-mediet, bland annat som regissör till några avsnitt Hannibal och Westworld.

Den tunna förlagan innebär både utmaningar och möjligheter. Berättelsen är inte tillräckligt fyllig för att bara slaviskt följa sidorna, men det finns en möjlighet att plocka russinen ur kakan, gräva djupare i de intressanta spåren och komplettera med nya. Filmskaparen kan sätta en personligare prägel på projektet, helt enkelt.

I den rätt enkla berättelsen möter vi ett syskonpar, den överbeskyddande Cal och hans gravida syster Becky, som stannar bilen vid ett stort gräsfält mitt ute i ingenstans. Från det höga gräset hörs en pojke ropa på hjälp, men när syskonen rör sig in för att undersöka tappar de snabbt bort varandra. De går vilse i den till synes oändliga labyrinten. Snart stöter de på andra människor – den rädda pojken, dennes märkligt entusiastiska pappa, livrädda mamma samt Beckys ex – men också spår av framtida jag. Tiden, rummet, människorna… Inget verkar stämma.

Allra minst på underhållningsnivå. Det blir nämligen väldigt tjatigt när rollfigurerna skriker varandras namn för sjuttioelfte gången. De går vilse, de hittar varandra och går vilse igen. Ibland hinner de berätta lite om sig själva, men i en vildvuxen twilight zone där allt är uppochner blir det svårt att knyta an till stackarna. Med växande trötthet börjar man istället acceptera att filmen fastnat i samma cirkel som huvudpersonerna.

In the tall grass (2019)

In the tall grass (2019)

Natali är starkare som stilist än som berättare, vilket han ibland demonstrerar med mäktigt desorienterande landskapsbilder (kameran vrider och vänder på fältet med tyngdlös flexibilitet) och surrealistiska mutationer av jord och kropp. Om man tar en titt på Natalis hemsida kan man fördjupa sig i hans svaghet (manuset), hans styrka (konceptkonst) och framför allt – sörja den bortkastade potentialen! Hans fascinerande konceptbilder visar gräsfigurer som har sex. Längre ner hittas skisser av Shintaro Kago, ett hyfsat stort namn inom guro manga (lite förenklat: japansk skräckerotik i serieform), där han tar explicita grepp om den metamorfos som på sin höjd antyds i den färdiga filmen.

Här såddes fröna för en erotisk kroppsskräckis som aldrig fick blomma ut. Kanske var det för långt bort från förlagan (jag har inte läst den och vet därför inte), kanske var det för vågat för Netflix. Kanske hade den filmen blivit mer spännande än att se på när någon klipper gräsmattan.

Annons