fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 25 oktober 2019

Márta Mészáros är en mästare på female bonding

Den ungerska regissören har varit verksam i 50 år men sällan visats i Sverige – nu släpps tre av hennes tidiga filmer på Draken film. Charlotte Wiberg har sett filmer med stark musikalitet och avgörande modersroller.

Äntligen blir Márta Mészáros filmer tillgängliga för en svensk publik. Strömningstjänsten Draken film lägger ut tre verk av den tidigare alltför obskyra ungerska regissören: The girl (1968), Adoptionen (1975) och Marie och Julie (1977). För den som studerade film under förra århundradet var Mészarós mest ett hemlighetsfullt namn med löften om spännande art cinema och feminism från andra sidan järnridån. På sin höjd kunde hennes filmer komma att visas i någon cinemateksserie i huvudstaden.

Även om Márta Mészáros inte själv definierat sig som feminist – saken togs upp i filmpodden Eftertext – så kommer filmerna inte undan; de hör entydigt hemma i ett feministiskt filmarv. Samtliga tre filmer visar olika typer av lyckad respektive misslyckad female bonding, och den senaste av dem innehåller den kanske mest pregnanta scenen någonsin vad gäller det mansdominerade sociala rummet. Huvudpersonerna i Marie och Julie bondar över några shots och öl på en krog, och plötsligt börjar borden runtomkring flyttas närmare deras, så att de blir inträngda i ett krympande område och nästan måste slå sig fria. Gradvis blir vi varse om att de är de enda kvinnliga gästerna, och att samtliga män i rummet betraktar det som självklart att de som kvinnor ska vilja vänslas med dem, männen – inte intressera sig för varandra.

Marie och Julie är för mig den starkaste av filmerna, och samtidigt den med tydligast feministiskt ärende. Det samsas dock med en tydlig allmänhumanistisk hållning där disciplin och regelstyrning ifrågasätts till förmån för tolerans och generositet. När Julie på grund av sin dotter och sin alkoholiserade make riskerar att kastas ut ur det hem för ensamstående fabriksarbeterskor hon tagit sin tillflykt till, får hon och barnet bo i föreståndarinnan Maries eget tvårumskvarter. Trots skillnaden i social status och förmåga knyts ett band mellan dem som till synes är svårförklarligt. Marie blir till en modersfigur för den yngre Julie, men kanske är det Marie som är i störst behov av relationen. Hon ansätts av sin man att flytta tillbaka till det gemensamma hemmet för att ta hand om det då hennes egen mor dött. Mannen ser inget värde i hennes arbete utanför hemmet. ”Vem tror du att du är?” När hånet blir för mycket kastar Marie ut stekpannan hon lagar mat till mannen igenom fönstret och krossar glaset.

Mannen anser också att Julie borde vända tillbaka till sin make, vilken hon försöker lämna på grund av hans alkoholism och misshandel. Båda kvinnor har en komplicerad relation till männen, en ilska och vanmakt blandad med begär och kärlek. Filmen är frispråkig angående kvinnlig sexualitet på ett sätt som överraskar mig – men jag är osäker på om det beror mest på min okunskap om ungersk filmhistoria eller på Mészáros radikalitet. Den utmärker sig definitivt från prydheten som pryglade den samtida filmproduktionen i DDR, för att jämföra med en annan öststat.

I en annan ikonisk scen förvandlas Maries passion till känslolöshet och leda då mannen tillfredsställer sig med hennes kropp, vilken slappt ligger kvar på golvet medan han kliver upp och lägger sig i sängen efter förrättat värv.

The girl (1968)

The girl (1968)

I samtliga tre filmer har modersrollen en avgörande betydelse. I The girl söker huvudpersonen kontakt med den moder som övergivit henne, men möts inte av moderlig kärlek utan är förvisad till de många männen som åtrår henne. I Adoptionen vill huvudpersonen Kata bli mamma och träffar den unga kvinnan Anna som hon får ett modersliknande förhållande till. Det är inga enkla relationer som gestaltar sig – här finns sexuell avund, utnyttjande, solidaritet, närhet och distans – men de är basala. De övertrumfar relationerna med män. I olikhet med modern i The girl som närmast är slav till sin man söker och finner Kata och Marie självförverkligande genom den omhändertagande kontakten med andra kvinnor.

Mészáros var dokumentärfilmare innan hon gjorde debut som spelfilmsregissör med The girl, och många har pekat på det genomgående dokumentära anslaget. Men det måste också sägas att Mészáros är en stilist av hög rang. Hennes bildkompositioner är ibland intrikata och visuellt slående, och de har inte sällan en rent narrativ funktion, som i de scener jag beskrivit ovan eller i stramt modernistiska bildinställningar i The girl som visar hur huvudpersonen betraktas och följs av begärande män. Det finns också en musikalitet i filmerna, i bilderna av arbete, i närbilderna.

Eftersom denna banbrytande regissörs verk håller på att digitaliseras är det nog inte orealistiskt att hoppas på ännu fler tillgängliga filmer så småningom. Det är väldigt välkommet.

Annons