fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 25 oktober 2019

J. Hoberman synar Hollywoods politiska slagsida under Reagan

Den amerikanska filmkritikern J. Hoberman betraktar Ronald Reagans presidentskap som en estetisk brytpunkt inom amerikansk politik. Oscar Westerholm har läst Make my day.

BOK. Make my day: Movie culture in the age of Reagan (J. Hoberman, 2019).

När filmkritikern J. Hoberman satte ihop en lista över 2018 års bästa filmer, lade han inte bara till självklara och av många andra amerikanska kritiker listade titlar som Spike Lees thrillerkomedi BlackKklansman och Errol Morris Netflix-producerade dokumentärserie Wormwood. Han lade även till ”The Kavanaugh Hearing”, rättegången mellan Brett Kavanaugh och Christine Blaisey Ford som livesändes den 27 september samma år.

Några veckor senare skriver Hoberman i Film Comment om rättegången, där han drar paralleller mellan John Millius Conan the barbarian (1982) och senator Lindsey Grahams ”utbrott” till Kavanaughs försvar. På ett forum ägnat åt att hylla Trump, kunde man hitta ett foto ur Conan-filmen men med senatorns huvud påklistrat på den muskulösa kroppen.

Den svällande kroppen tillhörde av en händelse Arnold Schwarzenegger, som var tyngdlyftare innan han var filmkändis. Som uttalad Reagan-supporter tvekade han inte när han blev tillfrågad att spela det atavistiska muskelberget Conan. ”Det är en person publiken kan identifiera sig med”, sa han i en intervju med The New York Post. Kritiker var inte stormförtjusta i fantasy-spektaklet, och det drogs bland annat paralleller till nazismen på grund av att Millius strösslade med Nietzsche-citat och brottstycken ur Wagner-operor.

I sin nya bok Make my may skriver Hoberman om amerikansk filmkultur under Reaganåren. Conan – eller Schwarzenegger – är ett typexempel på ett slags imposant ”hard body” som blev en återkommande karaktär i filmer som producerades i början av 80-talet. Andra exempel är Sylvester Stallone i First blood (1982) eller för den delen Jane Fonda i sina populära träningsvideor på VHS från 80-talet.

Det finns många beröringspunkter mellan Schwarzenegger och Reagan. Den mest markanta skillnaden är dock att Schwarzenegger faktiskt hade en filmkarriär som kan betraktas som framgångsrik innan han valde att ge sig in politiken 2003, då han tillsatte positionen som Kaliforniens guvernör. Reagan fortsatte däremot vada runt i B-filmsträsket på poverty row – Hollywoods mindre glamorösa baksida, som präglades av fattigmansproduktioner och dagsländor till filmbolag – innan han i mitten av 60-talet, efter formtoppen som kvinnomisshandlande smågangster i Don Siegels tv-film The killers (1964), bestämde sig för att helt ge upp sina skådespelardrömmar till förmån för politiken.

Men gav han verkligen upp hoppet om att bli en filmstjärna? Enligt Hoberman är distinktionen mellan politik och estetik långt ifrån glasklar. Reagan utgjorde snarare ett slags brytpunkt för amerikansk politik, där den gråtråkige gubbpolitikern ersattes av en karismatisk filmstjärna som istället för att leverera retoriska truismer knäckte fyndiga one liners. Inte sällan var detta repliker tagna ur hans egna filmer, repliker som på sin höjd hade framkallat axelryckningar när han yttrat dem på vita duken.

Make my day är den senaste och avslutande delen i Hobermans filmhistoriska bokcykel, som inleddes 2003 med The dream life: Movies, media, and the mythology of the sixties och som senare följdes av An army of phantoms: American movies and the making of the cold war från 2011. Det är ett ambitiöst bokprojekt som gör en skärskådande läsning av det amerikanska samhällets politiska underströmmar och hur dessa – på ofta för publiken omedvetna sätt – letar sig in den mest strömlinjeformade av underhållning. Skotten mellan underhållning och ideologiskolning, menar Hoberman, är sällan täta.

Hoberman gör i Make my day intelligenta och infallsrika tolkningar av filmhistoriens till synes minst politiserade filmer, som vid närmare granskning visar sig sprickfärdiga med politisk mening. Närkontakt av tredje graden (1977), Jakten på den försvunna skatten (1981) och Poltergeist (1982) nagelfars stilistiskt såväl som tematiskt tillsammans med i stort sett bortglömda Iron eagle (1986) eller Cobra (1986).

Han gräver i mediaarkiv och bygger sin text på pressklipp från kritiker som Pauline Kael och Roger Ebert, men också mindre berömda namn kommer till tals och bidrar till att ge texten färg och nyans. Hoberman väver sedan samman denna veritabla – ofta dissonanta – kritikerkör med utförlig men aldrig skolboksaktig historisk och politisk kontextualisering. Det är hela tiden underhållande, filosofiskt laddat utan att vältra sig i akademisk rotvälska och avhandlat med en slipad ironi som får de drygt trehundra kompakta sidorna att formligen läsa sig själva.

Läs också: På spaning efter filmens framtid med J. Hoberman

Annons