fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 17 oktober 2019

Ett efterlängtat standardverk om Eric M. Nilsson

Eric M. på Sveriges Radio, 1967. Foto: Bertil S-son Åberg.

Under närmare 60 år har Eric M. Nilsson lyckats upprätthålla en produktiv karriär som filmare. Johannes Hagman har läst en antologi om svensk films kanske främsta särling.

BOK. Apropå Eric M. (red. Andreas Holmström). Se flera av hans filmer på SVT Play.

Bland bilder och tidningsurklipp fastnar jag genast för ett citat: ”Ett salt i den svenska tv-vällingen.” En rubrik som säger mycket om regissören Eric M. Nilssons position inom den svenska film- och tv-världen. Den som sticker ut, går sin egen väg, tillför karaktär till en annars jämntjock smet av likartade bilder och narrativ. Men också – den som irriterar, sticker i ögonen, inte sällan är för mycket och för påträngande.

Som filmregissör för rutan snarare än bioduken är det lätt att hamna lite i skymundan, vid sidan av de stora regissörsnamnen. Sysslar man dessutom med något så svårdefinierat som gränslandet mellan dokumentär, fiktion och essäfilm kan dessutom bristen på kategorisering i sig bli ett problem. Trots detta har Eric M. Nilsson inte bara lyckats upprätthålla en produktiv karriär som filmare under närmare 60 år, han har även blivit något av en kultfigur med ett i vissa kretsar grundmurat rykte som en av svensk films verkligt stora. Hans omfångsrika oeuvre är, möjligen undantaget Passageraren, påfallande fri från kanoniserade titlar, och uppvisar en enorm bredd – från en tidig Direct Cinema-inspirerad kortfilm som Kök, via beställningsjobb som Birgit Nilsson: glimtar från sångerskans verksamhet, till de essäfilmer han blivit mest känd för, som Anonym och Brutal.

Denna bredd märks också i förlaget Trolltrummas nyutkomna Apropå Eric M. – en antologi om Eric M. Nilssons filmer, där redaktören Andreas Holmström samlat texter av några av de som inspirerats av, brottats med, eller irriterats av, Nilssons verk. De medverkandes bakgrund skiftar betydligt – från akademiker och frilansskribenter, via forna medarbetare och vänner, till skönlitterära författare. Ett par artiklar är återpublicerade från andra sammanhang men det mesta är nyskrivet, inklusive en längre intervju med huvudpersonen själv. Texterna hålls överlag kärnfullt korta och erbjuder skiftande perspektiv på Nilssons verksamhet. Därtill finns såväl en komplett filmografi som bibliografi, och boken lär lyckas i sitt uppsåt att bli standardverket om Eric M. Nilsson.

Antologin rymmer såväl analys av estetik och tematik som diskussioner kring de speciella produktionsomständigheter som rådde vid Sveriges Radio, sedermera Sveriges Television. Malin Wahlberg påminner oss exempelvis om det unika i att bland de tolv program som Sveriges enda tv-kanal visade en vinterdag 1966 återfanns Nilssons experimentella Passageraren, vilket säger en hel del om tidens filmklimat. Bland texterna märks bland annat tidigare medarbetarna Åke Åstrand och Åse Lyttkens Meyers fina inblickar i arbetet bakom kameran, Carl Henrik Svenstedts entusiasmerande livliga recension från 1980 av Elektrostrålugn 2, och författaren Peter Törnqvists överraskande och fyndiga poetiska tolkning av Djurgårdsfärjan. Till bokens absoluta höjdpunkter hör även de två intervjuerna med Eric M. Nilsson själv. Här kommer såväl privatpersonen som filmskaparen Nilssons säregna språkbruk och humor till uttryck genom drastiska formuleringar, ifrågasättanden och oväntade vändningar.

I antologins näst sista text knyter Holmström ihop trådarna genom en diskussion av distinkta drag i några av Nilssons mindre kända verk, och framhåller regissörens konceptuella lekfullhet, inspirerande formexperiment och uppfordrande nyfikenhet. Men han plockar också upp en genom antologin återkommande tråd som rör frånvaron av perfektion i Eric M. Nilssons filmer, som inte sällan är såväl estetiskt ojämna som frustrerande omständliga. Och som landar i slutsatser åskådaren själv kanske inte alls håller med om. Någonstans här finns ändå nyckeln till en regissör för vilken, med hans egna ord, ”tillkortakommandet är så mycket intressantare än det lyckade”. Med det i åtanke framstår antologiformen som kongenial med sitt ämne, med sina sinsemellan kompletterande skärvor, bitar till ett pussel som kanske aldrig kan bli helt färdigt. För alla som redan fascinerats av – eller ser fram emot att upptäcka – svensk films kanske främsta särling utgör Apropå Eric M. en oundgänglig reskamrat.

Läs också: Lång väg till insikt i Eric M. Nilssons Passageraren

Annons