fbpx
Intervju & reportage Jo Widerberg, 28 juni 2019

Mia Hansen-Løve gör film på Bergmans ö

Mia Hansen-Løve spelar in sin nya film på Fårö och besöker nu Bergmanveckan. Jo Widerberg pratar med den franska regissören om platser som inspirerar fantasin att ta nya vägar.

Det är juni i Sverige, och Mia Hansen-Løve har en månads inspelning på Fårö framför sig. Hennes kommande Bergman Island är efterlängtad. Både av henne själv och av en nyfiken filmvärld, som älskat hennes tidigare filmer – bland dem The father of my children från 2009 som blev hennes genombrott, Min ungdoms kärlek från 2011 och Dagen efter denna från 2016. De är stillsamma men intensiva porträtt av platser, tillstånd och människor. En tonåring med hjärtesorg, en filmproducent som tar sitt liv och lämnar efter sig sin förvirrade familj, och inte minst Isabelle Huppert som nyskild filosofiprofessor. Hansen-Løves karaktärer driver ofta omkring, på väg någonstans, i transformation eller i flykt från någonting. Filmerna har alla varit mer eller mindre självbiografiska, men den här gången är det på en ny nivå. Bergman Island handlar nämligen om ett filmskaparpar som åker till Fårö för att skriva manus. Gränserna mellan verklighet och fiktion suddas ut medan sommaren lider mot sitt slut, och när hon berättar låter det verkligen som att hon rör sig på nytt territorium.

Hur kommer det sig att du ville göra film på just Fårö?

– Jag hade länge velat göra en film om ett förhållande, och om skapande. Jag visste bara inte var den skulle utspela sig eller vilken form den skulle ta. Men idén fanns där i mitt huvud. Och av någon anledning, som fortfarande är lite svår för mig att förklara, blev Fårö den perfekta platsen. Först var det bara baserat på en abstrakt idé jag hade om ön. Jag var fascinerad av den och jag ville åka dit. När jag väl gjorde det så visade det sig att det var precis så inspirerande som jag hoppades att det skulle vara. Och ju mer tid jag tillbringar här, desto mer har jag sagt mig att min instinkt var rätt. Nu kan jag inte tänka mig en bättre plats för att göra en film om ett förhållande och om skrivande, än Bergmans Fårö.

Själva ön har en skönhet som berör. Naturen är skör här. Den är inte lika imponerande som i bergen eller alperna. Ön är extremt reserverad, svåråtkomlig och vacker men på ett ömtåligt sätt. Och jag tror att jag är väldigt känslig för det.

Men jag tror också att det som lockade mig var relationen Bergman hade till Fårö och hur hans verk och vissa av hans filmer är… inte inspirerade av Fårö, men att i dem ser man kopplingen mellan landskapet och mentaliteten. Utsidan och insidan. Platserna och landskapen har alltid varit väldigt viktiga i mitt arbete och en källa till inspiration. Jag skriver ofta från en plats. Den här platsen hade en så stor påverkan på Bergman att den är kopplad till honom, och man känner faktiskt hans närvaro här.

Så det var Bergman som ledde dig hit?

– Ja, såklart. Jag har älskat hans filmer väldigt länge – inte alltid men länge. Kanske sen jag var i tjugoårsåldern. Vissa av filmerna talade verkligen till mig, som Fanny och Alexander, Scener ur ett äktenskap och Sommaren med Monika. Sedan jag började göra film har jag alltid varit mest intresserad av regissörer som också är manusförfattare. Vars filmskapande har någon slags relation till skrivande. Och det har Bergman.

På vilket sätt kan man se det i hans filmer, tycker du?

– Jag kan se det därför att orden är viktiga. Därför att han har en känsla för dialog, repliker. Författare har det. När filmskapare skriver sina egna manus får det skrivna, det litterära i det eller vad man vill kalla det, en tyngd. Och för mig är det en del av dragningskraften i hans filmer.

Du har tidigare pratat om tidens gång som ett viktigt tema för dina filmer, är det en del av den här filmen också eller utspelar den sig under en mer begränsad tidsrymd?

– Ja, jag tror att den har att göra med tidens gång, men kanske på ett annat sätt än mina andra filmer. De berättar i en mer kronologisk ordning, linjärt. I den här filmen är tiden uppochned, omkastad. Och det som fascinerar mig är att det känns som att det i själva verket är Fårö som tillåter mig att göra så. Det var inte som att jag var ute efter ett annorlunda berättande, där verklighet och fiktion blandas. Men här skrev jag scener på ett sätt som jag aldrig trott att jag kunde. Det kanske låter lite mystiskt, men det var som om någonting magiskt på den här platsen gav min fantasi nya vägar som den inte kunnat ta tidigare.

Din förra film Maya utspelade sig i Indien – vad ger det dig som regissör att förlägga dina historier till platser som är främmande för dig?

– När jag gjorde Maya litade jag verkligen på mina instinkter, hela processen var väldigt intuitiv. Jag var inte medveten om varför jag ville göra den filmen i Indien, jag kunde inte förklara det. Men när jag lämnade Frankrike och åkte dit förstod jag direkt att jag kände mig precis som Gabriel, huvudkaraktären. Jag behövde också rymma från vänner och vardagen och bara testa någonting väldigt annorlunda. Av helt andra skäl såklart, men det fanns en parallell för mig mellan min process och karaktärens process. Det förstod jag först när jag började filma, och sen insåg jag gradvis vad filmen betydde och varför den var viktig för mig.

Maya är nära mig men på ett indirekt sätt. Med Bergman Island är det helt annorlunda. Den handlar om vad det innebär att vara regissör, vad det är att skriva och vad det är att leva med en annan konstnär – på ett helt direkt sätt. Kanske blev det bara möjligt för mig tack vare att den utspelar sig i Sverige, och att skådespelarna pratar engelska.

Är Sverige på något sätt en del av din film?

– Jag vet inte om Sverige som land är det, men om filmen blir som jag hoppas kommer Fårö på många sätt att vara huvudkaraktären. Jag försöker verkligen fånga öns identitet, känslan och stämningen här. Just nu kan jag inte säga så mycket om handlingen, eftersom vi inte ens är färdiga med inspelningen. Och det är för tidigt för mig att blicka tillbaka på det sättet. Jag är mitt i processen och då har jag inte den distansen. Men jag tror att det här blir min mest personliga film. Eller, de är alla lika personliga, men den här är det på det mest uppenbara sättet. I hur den närmar sig inspiration, skapande och förhållanden. Jag har aldrig gjort en film om en regissör tidigare, men jag tror att det är någonting jag haft inom mig väldigt länge. Det tog mig bara ett tag att känna mig redo.

Annons