fbpx
Intervju & reportage Kaly Halkawt, 29 mars 2019

Selma Vilhunen fångar tonårens tvära kast mellan ångest och eufori

Selma Vilhunen och Jere Ristseppä.

Selma Vilhunen har blivit specialist på att utforska ungdomens känslostormande gråzoner – i bioaktuella Stupid young heart närmar hon sig både tonårsgraviditet och högerextremism. Kaly Halkawt träffade regissören och hennes huvudrollsinnehavare Jere Ristseppä på Buff i Malmö.

Selma Vilhunen har med sina tre långfilmer Little wing, Hobbyhorse revolution och nu bioaktuella Stupid young heart satt den finska ungdomsfilmen på kartan. Med en stark känsla för de tvära kasten mellan eufori och ångest utforskar hon ungdomens bitterljuva gråzoner. Stupid young heart som har biopremiär idag prisades tidigare i år som bästa ungdomsfilm på Berlins filmfestival. Filmen följer när 15-åriga Kiira blir gravid med sin lika omyndiga pojkvän Lenni och de bestämmer sig för att behålla barnet. Vilhunen har skiftat fokus, istället för att mer filmiskt konventionellt skildra graviditeten från Kiiras perspektiv, får vi följa Lenni som försöker förstå hur han ska axla ett faderskap när han själv vuxit upp utan pappa. I sitt förvirrande sökande dras han till högerextrema rörelser och börjar experimentera med våld. Det är en hjärtekrossande skildring av att tvingas bli stor när man fortfarande känner sig liten.

När jag träffar Selma Vilhunen och Jere Ristseppä, som spelar Lenni, befinner de sig i Malmö för att visa filmen på Buff. Jere är här för att motta pris för bästa skådespelare.

Selma, vad är det med med ungdomens blick som intresserar dig som filmskapare?

Det är nog en slump att mina senaste filmer fokuserat på barn och unga. De utspelar sig också i samma del av Helsingfors, så det är nästan som en trilogi. Det som intresserar mig är personer som befinner sig i en vändpunkt i livet. Tonåringar genomgår ju en utvecklingsfas och jag dras till den där energin när någon befinner sig i en transformerande process. Jag tycker också att vuxna har mycket att lära av unga personer som fortfarande är sökande och inte har låst sina hjärnor. Det finns en öppenhet hos unga som jag tror vuxna kan lära av.

Hur såg castingprocessen ut?

Det var faktiskt manusförfattarens bonusdotter som länkade ihop med mig Jere. När hon hade läst om vår casting till filmen tänkte hon direkt på sin kompis Jere. Vi hade skrivit att rollen var ganska färgstark och att vi sökte en kille som var ”en sensitive badass”. Då sa hon till Jere att komma på audition och sedan kändes självklart att han skulle spela Lenni.

Jag har läst att det är viktigt för dig att dina inspelningar genomsyras av en känsla av trygghet, vilket kanske blir extra viktigt när ni ska gestalta svåra ämnen som våldsam ideologi och ungdomsgraviditet. Vilka metoder använder du dig av?

Idéen om safe space är nog ett ideal eller en riktning som jag försöker skapa som regissör. Ibland går det bra, andra gånger inte lika bra. Men rent praktiskt är det ganska enkelt. För mig som regissör är det viktigt att se till att teamet och ensemblen lär känna varandra så bra som möjligt. Därför har jag mycket repetitioner. Det viktigaste med repetitionerna är att alla ska lära känna varandra. Sen övar vi inför scenerna med olika ingångar, karaktärerna har ju flera lager. Ibland kan repetitionerna fokusera på det fysiska och kroppsliga, alltså vem står var, var ska man rikta blicken, hur ska man gå in och ut ur bild. Under vissa repetitioner arbetar vi med karaktärernas viljor, känslor och drömmar. På så sätt blir skådespelarna också experter på sina karaktärer. När de blivit experter på sina karaktärer kommer de till inspelningen med en trygghet i kroppen.

Stupid young heart (2019)

Stupid young heart (2019)

Jere, vad tyckte du var det roligaste på inspelningen? 

Jag tyckte att det var kul med scenerna där Lenni och Mylde bråkar med varandra. Han som spelar Mylde (Joona Helenius) är min bästa kompis IRL vilket gjorde det jätteroligt att göra spela scenerna med honom. Speciellt scenerna där vi slogs och var våldsamma. IRL är det ofta tvärtom, att han alltid slår ner mig, men nu fick jag, genom Lenni för en gångs skull slå ner honom. Det var roligt faktiskt. Vi hade en stuntkoordinator som hjälpte oss med teknikerna och visade oss hur vi skulle göra.

Hur kändes det att spela de mer emotionella scenerna. Hur förberedde du dig?

Det roliga är att alla frågar mig hur jag kom in i Lennis huvud och hur jag fick fram känslorna och sådär. Ska jag vara ärlig gjorde jag bara det Selma sa till mig att jag skulle göra. Jag tänkte inte för mycket på det hela. Jag läste såklart manuset och försökte förstå honom, men jag förberedde inte de sorgliga scenerna så mycket. Jag bara körde.

Hur gjorde du för att komma ihåg replikerna?
Det var spännande för jag har aldrig lärt mig repliker förut, men det gick hur lätt som helst. Jag bara läste dem och sen kom jag ihåg vad jag skulle säga.

Hur kändes det att se dig själv på stor duk första gången?
Första gången var det ganska svettigt. Jag blev lite stressad. Men de andra åtta gånger som jag har sett den på bio på festivaler har det gått bra.

Vill du göra mer film nu?
Ja, självklart! Jag har varit med i en tv-serie och spelat en roll. En av mina favoritskådespelare som jag tyckt om sen jag var barn var med och det var häftigt att få spela mot honom. Sen ska jag på en audition för en långfilm nästa vecka. Jag hoppas att jag får det.

Har du nån favoritfilm eller nån roll du verkligen vill spela?

Mina favoritfilmer hands down är Spider-Man 1 och 2 med Toby Maguire. Det är de finaste filmerna jag vet. Jag har tränat parkour, boxning och taekwondo. Om jag fick en chans att göra actionfilm hade det varit fucking awesome.

Selma, vilka är dina favorit tonårsfilmer?
Fucking Åmål och En kärlekshistoria men min favoritfilm om jag måste välja är Fanny och Alexander. Det är väl inte en tonårsfilm. Fanny och Alexander är ju en stora panorama som handlar om mer än barnen men den är väldigt speciell för mig. Fish tank av Andrea Arnold är en annan favorit.

Berätta lite om dina filmiska visioner för framtiden. Vad vill du göra härnäst?

Jag skulle vilja jobba mer experimenterande och jobba mer fritt. Jag vill göra en eller flera filmer som jag skulle spela in under en längre period, kanske tjugo år eller mer. Jag tror att filmmediet kan fånga ”the passage of time” på ett sätt som intresserar mig konstnärligt, till exempel som Richard Linklater gjorde i Boyhood.  Så nu vill jag hålla på med långa projekt. Jag vill göra minst två såna här stora projekt; ett som är tydligt iscensatt och en som är mer undersökande och lekfull. Bara för att få leka med mitt team.

Annons