Allt som behövs för att göra en film är ett kafé, några skådespelare och många flaskor soju. Den produktive koreanske festivalfavoriten Hong Sang-soo har utvecklat ett mästerskap i att med enkla medel och ur variationer av återkommande teman skapa ett sammanhängande och unikt konstnärligt universum. I gränslandet mellan realism och absurdism leker regissören med filmens struktur och berättande, men är också en observant skildrare av det mänskliga samtalets dynamik. Pauser och omtag, såväl som plötsliga utbrott av antipati eller spontant samförstånd gör att de långa konversationer i Hongs filmer präglas av en oförutsägbar rytm som är oupphörligt fängslande.

Grass är en av hans allra mest egensinniga verk hittills. Under en dryg timme får vi kliva in i ett icke namngivet kafé där en författare (spelad av ständiga medarbetaren Kim Min-hee) hämtar inspiration från de övriga gästernas samtal. Eller, i en typiskt Hongsk narrativ möjlighet, om det är författaren själv som skriver fram de övriga karaktärerna. Den enligt samstämmiga uppgifter oerhört sympatiske kaféägaren tycks ständigt befinna precis utanför bild, men hans kärlek till den klassiska musikens greatest hits präglar rummet fullständigt. Det är svårt att beskriva den märkliga effekten av att se en suicidal äldre man försöka tigga till sig husrum och omvårdnad av en yngre kvinna till tonerna av Wagners storslaget romantiska ouvertyr från Tännhauser, men det är blott en av de ingredienser som gör Grass till regissörens kanske mest fascinerande film.

En förhöjd känsla lägger sig över den vardagliga miljön och får oss att känna att just detta lilla anspråkslösa kafé bär på ett mysterium.

En annan rör filmens rumsliga kontinuitet, där Hong konstruerar det av allt att döma mycket lilla kaférummet som om D.W. Griffith aldrig funnits. Det är snudd på omöjligt att förstå hur sällskapen är orienterade i förhållande till varandra, något som också används som en effektiv komisk poäng. En förhöjd känsla lägger sig över den vardagliga miljön och får oss att känna att just detta lilla anspråkslösa kafé bär på ett mysterium. Liksom i Hotel by the river från förra året gör sig döden ständigt påmind i samtalen runt borden, och Hong tycks på sätt och vis ha hittat tillbaka till den lite dovare klangbotten som återfinns i tidiga filmer som On the occasion of remembering the turning gate från 2002. I takt med regissören utvecklat sin humoristiska blick på världen har dock en ny lätthet uppstått i själva handlaget. Världen må tyckas mörk ibland, men den är också vacker och – inte minst – väldigt rolig att observera.

Läs om fler filmer av Hong Sang-soo: Right now, wrong then och On the beach at night alone.