fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković, 28 januari 2019

Dušan Makavejev var den mest egensinniga av dem alla

W.R. – Kroppens mysterier (1971)

Den jugoslaviske regissören Dušan Makavejev har dött. Sanjin Pejković skriver om en filmskapare som censurerades både i öst och väst och drömde om konstens totala frihet.

Och så dog den mest egensinniga av dem alla. Född 1932 i Belgrad fick Dušan Makavejev uppleva andra världskriget på nära håll. Tyskarnas belägring av Serbiens huvudstad övergick i kommunisternas maktövertagande i slutet vid krigsslutet. Efter att ha tagit examen i psykologi vid Belgrads universitet blev han intresserad av film och gjorde ett antal dokumentärfilmer innan han gjorde sina första spelfilm år 1965: Människan är ingen fågel. Redan tidigt blandade Makavejev dokumentär och fiktion. Kommunistisk och nazistisk propagandafilm varvades i ironiska och öppna montagesekvenser där publiken fick stå för tolkningarna. Där Eisenstein förväntade sig en specifik reaktion på sina montage, förstod Makavejev att publiken förmodligen kommer att reagera på olika sätt. Montagets effekt är för Makavejev viktig just när den destabiliserar enhetlighet och erbjuder tittaren en mångfald av reaktioner.

En försiktig liberalisering inom den jugoslaviska filmproduktionen möjliggjorde att många nya och intressanta filmregissörer kunde ifrågasatte vissa myter beträffande landets förflutna. Kritiska krigsfilmer ställdes mot förhärligande partisanfilmer och rörliga bilder blev en språngbräda för diskussioner om andra världskriget, men också den politiska utvecklingen i landet. Efter 1968, och i synnerhet efter 1971, förändrades både det filmiska och det ideologiska klimatet i ett land som skakades av olika politiska skandaler. Makavejevs filmgeneration skulle på olika sätt lida av de kalla vindarna som svepte över det jugoslaviska filmområdet under det tidiga 70-talet.

Makavejevs eget liv blev oerhört turbulent efter W.R. – Kroppens mysterier från 1971. Filmen fick stark kritik från vissa politiska och militära instanser i det dåvarannde Jugoslavien. Samma liberaliseringar som hade bidragit till att forma något man skulle kunna likna vid en jugoslavisk filmvåg hade nu börjat ebbat ut.

W.R. lutar sig på teorier av den kontroversielle psykologen Wilhelm Reich och tar upp kalla krigets ideologiska splittringar med hjälp av sex och humor. Makavejevs erotiskt-ideologiska filmlekar hittade dock inte fram till den inhemska publiken. Filmen premiärvisades, förmodligen som en orkestrerad och välplanerad aktion, inför krigsveteraner som öppet visade sitt missnöje. Filmen togs bort från repertoaren och visades inte heller på den årliga filmfestivalen i Pula. Filmen fick ett visningsförbud som upphävdes först 1987.

Sweet movie (1974)

Sweet movie (1974)

Efter W.R. kände sig Makavejev mer eller mindre tvingad att lämna Jugoslavien. Efter kontroverserna med filmen fick han också förfrågningar om att jobba utomlands. Sweet movie, som var en samproduktion mellan Kanada, Frankrike och Västtyskland, kom 1974 men blev också censurerad. Explicita scener av sex och våld blev för starka för censorer i bland annat England, Norge och Tyskland. Den ideologiska censuren förbyttes av den moraliska och Makavejev skulle senare i karriären ha allt svårare att hitta producenter och finansiärer för sina långfilmsprojekt. Det skulle dröja sju år innan han tillsammans med den svenske producenten Bo Jonsson, som gick bort i höstas, gjorde den film som skulle bli den mest inkomstbringande i hans karriär.

Montenegro eller Pärlor och svin utspelar sig i Stockholm och handlar huvudsakligen om Marilyn Jordan (Susan Anspach) från USA, som är gift med den svenska affärsmannen Martin (Erland Josephson). Deras liv är genomsyrat av tristess men förändras när de möter en ung man vid namn Montenegro som jobbar på ett zoo och säljer en valp till Marilyns dotter. Marilyn råkar träffa två jugoslaver och följer dem vidare till restaurangen Zanzi Bar. Marilyn tillbringar några dagar och nätter tillsammans med dem och har sex med Montenegro. När hon återvänder hem till familjen säger hon sig lida av minnesförlust. I den sista scenen ger hon sig av från huset. Låten som spelas upp – Marianne Faithfuls The ballad of Lucy Jordan – avslöjar att Marilyn förgiftat hela sin familj.

Makavejev leker med schabloner och överdriver dem tills de övergår i ett slags ironisk och distanserad magisk realism, någonting han utnyttjade även i sina andra filmer: ett avhugget huvud som pratar med åskådarna i W.R. och en oljemiljonär från Texas med guldpenis i Sweet movie är bara två exempel. Även i Montenegro blir ingredienser som sex och död föremål för en pikant skildring, dock helt utan pekpinnar eller anspråk på autenticitet. Trots att mottagandet i Sverige inte blev det bästa, visades Montenegro i Cannes och såldes till ett femtiotal länder.

Filmen råkar vara gjord i Sverige, men berättar inte enbart om de sociala förhållanden som rådde just här vid denna tidpunkt. Snarare kan den ses som en försiktig metafor för de olika världar Makavejev rörde sig mellan. Filmen kan också betraktas som en skildring av regissörens eget öde – han var en emigrant som reste runt och tvingades arbeta med det som fanns till buds. Makavejev hade i sina tidigare filmer försökt skapa symbolladdade karaktärer. I W.R. heter den ryske protagonisten Vladimir Ilič, precis som Lenin, och Jugoslavien framställs som ett land mittemellan de förtryckande stormakterna USA och Sovjetunionen. Montenegro gestaltade i sin tur av exilregissörs främmande blick på det moderna Västeuropa och USA. Makavejev hade sina rötter i Jugoslavien, präglades av den europeiska auteurtraditionen men också intertextuella kopplingar till USA. I Montenegro är ”den nya damen” en hotande men sexuellt oemotståndlig kraft som förgör ”den gamla damen”, förkroppsligad av två män från Öst och Västeuropa.

Dokumentärfilmen A hole in the soul blev Makavejevs sista film. Filmen gjordes 1994 och handlar om det land Makavejev föddes i och vars död han höll på att bevittna. Det är en personlig resa i tid och rum, om ett land som inte längre finns och en man som fortfarande anser sig vara jugoslav. Hålet i själen var Makavejevs eget. Regissören står bakom men också framför kameran, agerar berättare, träffar nära vänner och skådespelare han tidigare samarbetat med. Filmen är inte bara en minnesresa utan Makavejev åker också till Los Angeles filmfestival, passar på att träffa sin amerikanska agent och reflekterar över filmens och sin egen framtid i drömmarnas stad.

Makavejev återvänder till egna filmer för att skildra sitt och hemlandets förflutna. I filmen återkommer hans formmässiga signum, ett associativt öppet montage med ironiska kommentarer. Med Makavejevs egna ord: ”When I started making films, sex and humor were considered as extremely serious matters, even high treason.” Bilden som ackompanjerar berättarrösten är hämtad från hans andra långfilm Kärleksakten eller En växeltelefonists tragedi och visar en svart katt som lägger sig på en naken kvinna.

Låten ”Francois Villons bön”, sjungen av den sovjetiske vissångaren Bulat Okudzjava, ackompanjerar ett kort montage med klipp hämtade från Sweet movie, Kärleksakten eller En växeltelefonists tragedi och W.R.. Tre filmer som har alla varit offer för censurens saxar – i både Öst och i Väst. Montaget antyder släktskapet mellan filmerna, i viljan att undersöka begrepp som frihet och ideologikritik.

A hole in the soul handlar även om Makavejevs exil, vilket illustreras genom en textruta: ”Trieste 1973. Exile begins.” I ett klipp ser vi hur Makavejev och hans fru sitter och dricker kaffe, samtidigt som de tittar in i kameran och ler. Scenen är snabbspolad vilket ger en viss komisk effekt och Makavejev berättar: ”On the way to Paris, a home-movie in Jonas Mekas style.” Jonas Mekas var en litauisk konstnär i exil, som ingick i en högproduktiv och väl ansedd krets av avantgardistiska filmare, konstnärer och poeter i USA. I filmen blir Mekas ett exempel på den fördrivna dissidenten med en stark individualistisk prägel på sina verk. Deras filmiska släktskap etablerades under 1960- och 1970-talen och nu har dessa båda giganter dött med två dagars mellanrum.

Mekas gjorde film ända in på 2010-talet men Makavejevs filmiska testamente kom redan 1996 genom A hole in the soul, en lycklig essä över livets förgänglighet och en önskan om konstens totala frihet. Dušan Makavejev blev 86 år gammal.

Annons