fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 7 december 2018

Odödliga repliker och starkt anti-SD-budskap i Operation Ragnarök

Jonas Malmsjö i Operation Ragnarök.

Operation Ragnarök saknar stämningsuppbyggnad och har flera flata spänningsscener som blir ofrivilligt komiska. Men ärligt talat finns det mycket som är bra med Fredrik Hillers film, skriver Charlotte Wiberg.

Helt ärligt vill jag så gärna älska den här filmen. En svensk genrefilm som har segat sig fram med små medel och till slut tar sig till vita duken. Det är så bra kämpat.

Och ärligt talat finns det mycket som är bra med Fredrik Hillers Operation Ragnarök. Berättelsen, som jag missuppfattat som en vanlig zombiehistoria, är faktiskt riktigt snillrik. Den är sitt eget budskap, och budskapet är mycket enkelt: det är farligt att se främmande människor som demoner. Larvigt och banalt? Det känns faktiskt inte så efter att ha sett utställningen Witnesses på Kulturhuset precis före filmtittningen. En utställning med bilder och berättelser av överlevare från Förintelsen. Ska jag så storvulet sätta en central händelse i mänsklighetens historia i samband med denna hemvävda actionthriller från Landskrona? Ja, varför inte. I slutändan handlar allt ändå om detta enkla.

Operation Ragnarök har ett starkt anti-SD-budskap. Att den utspelar sig i Landskrona och låter de onda käfta om ”Jävla balubas” på grov skånska (är det verkligen så hemskt vi låter?) är förstås briljant – det har vi verkligen förtjänat efter valresultatet. Per Ragnars rasistiska rollfigur är i och för sig ganska tjatig i sin enkelspårighet, men typen känns liksom ändå bekant.

Vissa repliker har goda möjligheter att bli kult. Som när huvudpersonen Nils arbetskamrat kommer in och glatt hälsar ”Hallå du din jävla… jävel!”

Men – ändå finns det också mycket som är dåligt med filmen. Vissa filmer kan komma undan med att gå direkt förbi stämningsuppbyggnad och inleda med laddat vapen. Jag tycker dock inte att Operation Ragnarök riktigt lyckas med detta. Inledningsscenerna från u-båten som bär på en dödlig last blir flata och därmed något komiska. Det är mycket som är komiskt i filmen, men inte alltid på ett negativt sätt. Vissa repliker har goda möjligheter att bli kult. Som när huvudpersonen Nils arbetskamrat kommer in och glatt hälsar ”Hallå du din jävla… jävel!” Skånerost for sure. Eller när Nils ringer sin flickvän och skriker: ”Jag vet inte vafan jag snackar om, men gör bara som jag säger!”

Det senaste är ett exempel på det ganska tröttsamma fenomenet ”folk försöker förklara viktiga saker för andra men de bara snäser av eller skrattar bort utan att lyssna”. Det förekommer mycket sådant i den här filmen. Ni vet typ: ”Mamma, gör nu bara som jag säger och gå bort från garderoben! Det är ett monster därinne!” Mamma ba: ”Haha vad pratar du för dumt” SOCK SPLATT. Det vanligaste här är dock att folk blir irriterade när någon kommer och ska förklara något och att de bara inte kan tänka sig att de kanske skulle behöva lyssna. Jag undrar till slut om regissören vill säga något med detta (vi lyssnar inte på varandra!) eller om det bara är en överanvänd dramatisk effekt. Ända in i slutet håller de på sådär. ”Vadå väska, nej vi har inte tid att titta på vad som är i den där väskan nu.” POFF!

Det blir verkligen Ragnarök. Filmen ska ha kredd för att den levererar. Att vi då har kunnat förutse slutscenen ända sedan ett par minuter in i filmen kan faktiskt förlåtas (och ärligt talat, är det inte egentligen så med de flesta filmer vi ser?). Likaså att den iranska familjen är lika mycket pappkartong som de svenska rassarna. Att det är rätt sparsamt med effekter är också ganska skönt, även om en kan välja att se det som en budgetfråga. Jag undrar i vad mån filmen är influerad av Stellan Olssons Deadline från 1971, också den en udda svensk lågbudgetaction från en mindre svensk ort. Det finns en tydlig likhet i det sätt på vilket båda filmerna har en udd riktad mot militären.

Citadellet i Landskrona är också en utmärkt skådeplats för action. Platsens karaktär hade dock gärna kunnat användas lite bättre och lite mer. Ja, det hela blir liksom spridda skurar. Och jag vet inte riktigt när filmen är avsiktligt komisk och när den är oavsiktligt rolig. Men jag är inte säker på att det spelar någon roll. Och jag unnar verkligen Fredrik Hiller en framgång. Jag hoppas att han kommer kunna fortsätta att göra film. Gissningsvis kommer många glatt att såga Operation Ragnarök, men den kan ligga och gro och bli en riktig kultfilm. Och det är inte så jävla illa.

Annons