fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 30 november 2018

Nicolas Roeg skapade några av filmhistoriens mest mardrömslika scener

Sexualitet, perversion och populärkultur är genomgående teman i Nicolas Roegs filmer. Oscar Westerholm skriver om den brittiske regissören som dog den 23 november.

Första gången jag såg en film av Nicolas Roeg somnade jag. Don’t look now (eller Rösten från andra sidan som den fick heta i svensk översättning) från 1973 visades på SVT. Fönstret stod på glänt och den svala sommarnatten brusade stilla i bakgrunden. I efterhand har jag kommit att betrakta upplevelsen som en av mina mest minnesvärda erfarenheter av en film, men som så ofta när det handlar om filmklassiker var visningstiden förlagd på skuggsidan av tv-tablån och bara några minuter efter den brutala dödsscenen i inledningen – en scen som jag nu i efterhand tycker är bland det starkaste som någonsin filmats – började jag få problem med att hålla ögonen öppna.

Efter att ha förlorat sin dotter i en drunkningsolycka flyttar John och Laura Baxter (Donald Sutherland och Julie Christie) till Venedig. John, som är arkitekt, ska arbeta med att restaurera gamla mosaiker i kyrkor, men blir gradvis indragen i en härva ouppklarade mord som på något mystiskt sätt verkar vara kopplade till dotterns död. Det blir snart uppenbart att någon är ute efter att döda honom, och han börjar se en gestalt i staden som är misstänkt lik den döda dottern.

Jag tänkte då att den handlade om drömmar. Och visst finns det något med filmens elliptiska berättarstruktur och de genomgående spöklika stämningarna som inbjuder till en sådan tolkning, men jag misstänker att min spontana reaktion främst grundade sig på att filmen i mitt halvslumrande tillstånd förvandlades till en dimhöljd labyrint där det inte längre var möjligt att skilja händelserna i berättelsen från mina drömmar. Jag blev dock förvånad av att den drömlika stämningen var minst lika stark när jag tittade på filmen en andra gång, den här gången i klarvaket tillstånd. Kanske hade den hallucinatoriska första gången gjort ett oåterkalleligt intryck. Som om drömmen blivit en del av filmen.

Performance (1970)

Performance (1970)

 

Nicolas Roeg föddes 1928 i London och började som nittonåring att arbeta med film, då som kameraoperatör. Det skulle dröja ett drygt decennium innan han fick uppdraget att regissera, men när han 1970 gjorde kultfilmen Performance (som kanske främst är känd idag för att Mick Jagger spelar huvudrollen) var Roegs experimentella stil redan fullt utvecklad efter flera år som kameraman på filmer som Fahrenheit 451 och Petulia. Den amerikanske filmkritikern Jonathan Rosenbaum drar paralleller mellan Roeg och den franske filmaren Alain Resnais, vars konstnärliga experiment med filmisk tid och rumslighet i filmer som Hiroshima – min älskade och Muriel influerade den unge brittiska regissören.

Genomgående teman i Roegs filmer är sexualitet, perversion och populärkultur. I Bad timing spelar Art Garfunkel en psykolog i Wien under Kalla kriget som blir besatt av en ung, vacker patient. Filmens ofta grafiska skildringar av sexualitet och besatthet når sin kulmen i en ökänd våldtäktsscen. När den kom ut 1980 kallade filmens egen distributör den för ”en sjuk film gjord av sjuka människor för sjuka människor”.

Roegs ofta explicita skildringar av sexualitet och besatthet har fungerat som en vattendelare hos både publik och kritiker, och utöver en tillfällig publikframgång med Don’t look now lyckades han aldrig få ett brett genombrott. Filmer som Walkabout från 1971 och The man who fell to earth från 1976 (som liksom Performance och Bad timing har en popstjärna i huvudrollen, i det här fallet David Bowie) har dock i efterhand kommit att betraktas som kultfilmer.

Don’t look now innehåller flera scener som kommit att gå till filmhistorien. Dotterns dödsscen och sexscenen mellan Sutherland och Christie brukar vara de som det talas mest om, men när jag såg filmen första gången var det framför allt filmens makabra slut som etsade sig fast i mitt minne. Filmens suggestiva, drömlika tempo bryts plötsligt av med ett våldsamt angrepp mot tittaren. Jag har inte räknat, men jag tror att det är filmens enda jump scare – och ett av filmhistoriens mest effektiva. En sak var säker: jag kunde inte räkna med att sova mer den natten.

Roeg kom att regissera fjorton långfilmer, där de främsta är Performance, Don’t look now och den postmoderna satiren Insignificance från 1985. Han dog den 23 november 2018. Han blev 90 år.

Annons