fbpx
Intervju & reportage Kaly Halkawt, 15 november 2018

Feministiskt fyrverkeri i Jasmin Mozaffaris långfilmsdebut Firecrackers

Firecrackers skildrar det roliga, drömska och helvetiska i att befinna sig med ena foten i flickdomen och andra i vuxenvärlden. Kaly Halkawt pratar med Jasmin Mozaffari om hur man gör film om patriarkalt våld och kvinnlig frihetslängtan.

Den kanadensiska filmregissören Jasmin Mozaffari besöker Stockholms filmfestival med sin långfilmsdebut Firecrackers, som är en bearbetning av hennes examensfilm från filmskolan i Toronto. I Mozaffaris riviga debutfilm får vi följa bästisarna Lou och Chantal som längtar efter att lämna småstadsmisären bakom sig. Men när de blir av med sina besparingar som de jobbat ihop genom att skrubba toaletter på det lokala hotellet så tvingas de tänka om.

Firecrackers är en film som kombinerar flera berättarperspektiv som vi inte är bortskämda med att se på den vita duken. Vi får se ett barn som experimenterar med sin könsidentitet, vi får se hur rasism och sexism kommer till uttryck i en småstad, samtidigt som Lou och Chantal upptäcker och erövrar sina sexualiteter – och allt detta sker inte i en medelklassmiljö! Jag tycker att din film har en väldigt organisk energi, ingen av karaktärerna eller skildringarna känns forcerade. Hur kom den här historien till dig och hur konstruerade du filmens värld?

Mycket av det som sker i filmen kommer från mina egna erfarenheter. Jag växte upp i en klaustrofobisk småstad precis som Lou och Chantal i filmen, där majoriteten av invånarna var konservativa och vita. Min pappa kommer från Iran och för mig var det svårt att hitta min plats i det sammanhanget. Det jag ville utforska med min film var det patriarkala våldets mångfacetterade karaktär. Det är ett stort och kanske akademiskt ämne, men det finns en vardaglig aspekt av det också. Genom karaktärerna i filmen ville jag utforska hur patriarkalt förtryck påverkar oss alla, även män såklart. Det var därifrån inspirationen kom.

Firecrackers (2018)

Firecrackers (2018)

Så du började med ett tema och skapade du karaktärerna utifrån det? Eller kom karaktärerna till dig först?

Alla karaktärer bygger på delar av min själv eller personer jag känner. Till exempel med barnet Jesse, som i filmen inte passar in omgivningens förväntningar om att hen ska vara maskulin och macho. Mitt syskon hade en liknande upplevelse, vilket varit en inspiration för min film.

Med huvudrollskaraktärerna Lou och Chantale tog jag inspiration av flickor i min omgivning som jag växte upp med. Det svåra med att skriva manuset var att sätta dramaturgin. Jag visste att det fanns ett starkt begär om att lämna staden. Jag visste att det var flickornas huvudsakliga motivation, men jag visste inte hur händelserna skulle utveckla sig. Jag löste det genom att skriva slutet och jobbade baklänges rent dramaturgiskt för att följa deras spår.

Michaela Kurimsky och Karena Evans som spelar bästisarna Lou och Chantal har en genuin dynamik och autentisk närvaro hela filmen igenom. Hur gick castingen till och hur arbetade du med personregin?

Jag castade Michaela och Karena tidigt och hade regelbundna repetitioner med dem under ett år. Det var strukturerade och karaktärsbygggande repetitioner så jag kom på situationer som de fick agera utifrån. De fick improvisera mycket och jag brukade lyssna på hur de pratade med varandra och ta anteckningar. Anteckningarna använde jag som underlag för att ge repliker under inspelningen när det behövdes. Men även under inspelningen var det viktigt för mig att de skulle vara medskapande. För mig var det viktigt att de skulle formulera sig på ett sätt som kändes autentiskt för dem, som till exempel Karena som spelar Chantal. Vi är båda mixed race men har olika erfarenheter av rasism. Jag bad henne utgå ifrån sina egna erfarenheter och uttrycka sig från hjärtat och för att ta fram sina repliker för vissa scener.

Filmen gestaltar också flickornas sexualitet på ett nyanserat sätt. Vi får se när de förför och använder sin sexualitet för att erövra, samtidigt som det tydligt markeras att det sker sexuella övergrepp från männen de träffar. Vad var det svåraste med att gestalta sex på film?

Min största rädsla var att filmen skulle moralisera eller vara tydlig i vad som är ”rätt och fel” med flickornas sexualitet. Det är ju inte så vanligt att vi får se flickor som känner sig sexuellt självsäkra. Jag tror att många kan uppleva det som hotfullt, speciellt män på vissa visningar av Firecrackers har blivit störda över att flickorna är så stöddiga i hur de tar för sig sexuellt. Vi är vana vid att flickor är oskuldsfulla och att den oskuldsfullheten går förlorad när de har sex. Så för mig var det viktigt att visa på en mångbottnad sexualitet med flera lager av känslor och uttryck. Det gjorde jag genom att skapa olika situationer som visar på att det finns gråzoner där det är oklart vem som dominerar och vem som blir utsatt. Vissa scener tänkte jag väldigt tekniskt på hur jag ville iscensätta. När jag inte hade något intresse av att i bild visa vad som sker, fokuserade jag på scenerna före och efter övergreppet för att berätta om det.

Firecrackers (2018)

Firecrackers (2018)

Fotot i filmen är ganska punkigt och full av joie de vivre blandat med småstadsångest och klaustrofobi. Hur arbetade du och fotografen Catherine Lutes tillsammans? Hade ni några särskilda referenser?

För mig var det helt centralt att kameran skulle fånga karaktärernas energi, det var den visuella logiken för den här filmen. Så i början av filmen när allt är kaotisk är det mycket rörelse och en färgstark palett, men i takt med att Lous och Chantals drömmar vissnar blir det mindre rörelse och mer neutrala färger. Catherine, som var fotograf för filmen var också med på repetitionerna med Lou och Chantal för att hitta sitt sätt att fånga karaktärernas energi och rörelse. Så vi gjorde ett gediget förarbete med att hitta rätt metod och ton.

En fotograf som vi inspirerades av var Nan Goldin vars foton har väldigt grusiga paletter och ett stökigt intryck. Sen inspireras jag av Andrea Arnold och Lynne Ramsay. Så vi ville blanda brittisk social realism med en drömsk och lyrisk vibe.

Hur förhöll du dig till filmtittade när du gjorde Firecrackers? Såg du mycket för att bli inspirerad eller avstod du för att slippa vissa intryck?

Jag hade en tydligt kurerad samling filmer som jag tittade på när jag gjorde Firecrackers. Jag skippade till exempel American honey av Andrea Arnold för jag ville inte att folk skulle tro att jag försökte härma henne även om hon är en stor inspirationskälla. Filmerna jag tittade på valde jag tematiskt, de handlade om flickor eller kvinnor som kände sig fängslade. Jag såg på Thelma & Louise, 3 Women, Mustang, Virgin suicides, Lilja 4-ever, 4 månader, 3 veckor, 2 dagar och Picnic at hanging rock. Jag kan inte påstå att alla de nämnda filmerna har beröringspunkter med min film, men jag ville titta på hur andra filmskapare har gestaltat kvinnlig fångenskap och hur karaktärerna reagerar på patriarkalt våld. Mustang hade till exempel inte alls mycket att göra med min film, men dramaturgin var intressant. Thelma & Louise är väl den film som känns mest besläktad till Firecrackers. Men generellt försöker jag vara medveten om vad jag tittar på när jag själv gör film.

Vad hoppas du att folk ska tänka efter att dom har sett din film?

Jag hoppas att publiken framför allt ska känna nåt. Jag tycker att de bästa filmerna är de som väcker flera motstridiga känslor när en lämnar biosalongen. Så min förhoppning är att publiken känner flera saker samtidigt.

Annons