fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 14 september 2018

Dödstråkig rovdjursjakt i sjätte filmen om Predator

Det är ocineastiskt att vifta bort actiongenren, men The Predator bekräftar alla actionhatares fördomar, skriver Charlotte Wiberg.

Actionfilm ses ofta som dum film. Primitiv. Och ja, det finns ju mycket våld i actionfilmer, och någonstans måste man tycka det är roligt med överdimensionerat låtsasvåld för att kunna uppskatta en actionfilm.

Men actionfilm är också rapp dialog med idel mer och mindre fyndiga oneliners och en handling som ibland utvecklar sig så snabbt att det kan vara svårt att hänga med, vilket kanske är meningen. I The Predator handlar det inte minst om den snabba verbala sparringen. Jag minns dock denna pärla från rovdjursjägaren McKenna: ”Jag trillade ner på marken från min mors sköte och började därefter krypa genom fiendeelden fram mot graven.”

Hjälten är alltså en outsider i samhället, fungerande endast som soldat. Han flankeras av andra outsiders, soldater som förklarats psykiskt inkompetenta. Alla outsiders får sin revansch. Tillsammans med en kvinnlig vetenskapsnörd och McKennas autistiske son (spelad av bedårande Jacob Tremblay) tar de sig an The Predator, möjligtvis det fulaste och tristaste monster som någonsin trillat ner på jorden från rymden.

Det är femte gången denne Predator dyker upp på vita duken sedan 1987 (Rovdjuret, McTiernan). Den har gått ett par ronder mot Alien (AVP: Alien vs. Predator 2004 och AVP 2: Requiem 2007), det klart elegantare monstret av de båda. H. P. Gigers alien-estetik återkommer i viss mån i The Predator, men Rovdjuret är framför allt en stor, muskulös järnskrotsnisse med (osmakligt nog) dreadlocks och gigantiska vildsvinsbetar. Det förekommer också en grön, självlysande gegga som jag tror ska vara Rovdjurets blod. Det är alltså en smårasistisk sammansättning av primitivitet, avancerad teknologi och rymdklichéer. Lika intressanta och sofistikerade som några av Alien-filmerna är, lika bedövande enformiga är Predator-filmerna (åtminstone de jag sett).

De långa och många actionscenerna är visserligen händelserika, men eldsmattret och effekterna dränker allt i ett enda utmattande bröl. Jag kommer på mig själv med att dunka bakhuvudet i stolsryggen i uttråkad otålighet att allt bara ska ta slut. Det är ocineastiskt att vifta bort actiongenren, men The Predator bekräftar alla actionhatares fördomar, snygga oneliners till trots. Jag är den första att medge att jag kan tycka det är kul och spännande med våld (på film), men här blir det förjävla enahanda. Till slut bryr jag mig inte ens om vem som stryker med, så länge det inte är den söte sonen förstås.

Annons