Intervju & reportage Michael Tapper, 4 maj 2018

Tennisprotester, studentuppror och festivalstopp i Göran Olssons 1968-porträtt

Rebecca Hybbinette som ensam aktivist stod mot fem poliser med hundar på centercourten i Båstad. Bild ur Maj 68.

Göran Olsson grävde i SVT efter sådant som hänt eller som sänts under den turbulenta majmånaden 1968. Michael Tapper har intervjuat dokumentärfilmaren som vänder sig till arkiven.

Göran (Hugo) Olsson föddes i Lund 1965. I slutet av 1980-talet började han arbeta på Sveriges Television, bland annat på ungdomsprogrammet Elbyl (1996–98) och i dokumentärfilmsredaktionen på Ikon (1999–2001) med David Aronowitch. Tillsammans driver de produktionsbolaget bolaget Story, som producerade Fuck You, Fuck You Very Much (1998), om Leila K:s problemfyllda karriär, och Am I Black Enough for You? (2009), om den amerikanska soulartisten Billy Paul.

Flerfaldigt festivalprisbelönade The Black Power Mixtape 1967–1975 (2011), en skildring av det amerikanska Black Power-partiet betraktad genom ögonen på dåtidens reportrar från Sveriges Radios tv-avdelning, blev Olssons internationella genombrott. Framgången fortsatte med Om våld (2014), där han låter utdrag ur Frantz Fanons antikoloniala stridsskrift Jordens fördömda (1961) kommentera SVT-arkivbilder från 1960-talets befrielsekrig i Afrika. År 2016 var han medregissör på Fonko, en resa genom musikkulturen i några afrikanska länder.

När jag får tag på Göran Olsson via telefon är han först noga med att påpeka att tv är det mediet han helst av allt vill arbeta med. Hans barndomsdröm var att arbeta på Sveriges Television för att kunna nå en stor publik.

Vid sidan av regiarbetena har han varit verksam som dokumentärfilmkonsulent 2000–03 på Svenska Filminstitutet samt arbetat som filmfotograf, klippare, mixare med mera på andras filmer. På Story har han bland annat producerat den feministiska porrfilmsantologin Dirty Diaries (2009) och en rad dokumentärer, som En film om Olle Ljungström (2009), Love During Wartime (2010) och Shapehifters (2017). I år han aktuell med två filmer: Maj 68, som premiärvisades på SVT 1 maj, och nu finns att se på SVT Play, och Den sommaren, som kommer att gå upp på svenska biografer i augusti-september.

När jag får tag på Göran Olsson via telefon är han först noga med att påpeka att tv är det mediet han helst av allt vill arbeta med. Hans barndomsdröm var att arbeta på Sveriges Television för att kunna nå en stor publik. I stället säger han sig ha hamnat ”i långfilmsträsket”, där processen från idé till finansiering och produktion ofta går långsamt. Med undantag för Maj 68.

– I maj-juni förra året frågade jag chefen för dokumentärfilmsredaktionen Ingmar Persson och om de hade planerat något för femtioårsjubileet av första maj 1968. Ingen hade tänkt på saken, och han tyckte då att jag gärna fick komma med ett förslag. Dagen efter mailade jag in ett manus, en filmkalender som skulle täcka in några av de viktigaste händelserna. Varje dag i månaden skulle få cirka två minuters speltid.

Materialet var antingen sådant som hänt eller som sänts under månaden. Den färdiga filmen blev en mix av inhemska och internationella utblickar, alla välkända: studentupproret i Paris, kårhusockupationen i Stockholm, Vietnamkriget, Biafrakriget, Båstadskravallerna, storstrejken i Frankrike, Grupp 8, stängningen av Cannes-festivalen. Som kontrast har Göran Olsson lagt på ett kommentarspår från oväntat håll, från någon som aldrig är i närheten av de stora världshändelserna. Faktiskt är hon sällan utanför småstaden där hon bor.

I stället kommer världen till henne. Nyheterna kryper in under skinnet och upptar mycket av hennes tankar och känslor. Hon heter Maja Ekelöf och är en 50 år gammal, uselt betald städerska på kommunhuset i Karlskoga. Hemma i köket skriver hon en dagbok som ett par år senare ska publiceras i romanform som Rapport från en skurhink. Boken blir en bästsäljare, som enbart under publiceringsåret 1970 trycks i sex upplagor.

– För att skapa ett slags inramning och löpande tråd i filmen tänkte jag först lägga på intervjuer med folk som var med under de skildrade händelserna. Men jag tyckte inte det fungerade utan kom att tänka på Maja Ekelöfs fantastiska bok, som jag läste när jag var ung. Mycket riktigt var den full av dagboksnoteringar, och mitt projekt blev snart till en filmatisering av hennes reflektioner. På den tiden var utlandsresor fortfarande inte så vanliga i arbetarklassen, men frågan är hur mycket av resmålen dagens semesterfirare egentligen ser. Om de inte lär sig språket eller reser runt i landet vill säga. Jag vet själv att jag varit i Gaza och stått och tittat på en CNN-sändning från händelser runt hörnet, och det är väl en bild av hur vi kan vara på plats utan att egentligen se vad som finns framför näsan.

Slående är Maja Ekelöfs bildning, ett arbetarrörelseideal som inte minst de klassiska arbetarförfattarna sporrade hos sina läsare. Hon tillhörde en generation som ville vara demokratiska medborgare först och främst. Två generationer senare är hennes barnbarn och barnbarnsbarn på väg att reduceras till passiva konsumenter. Men då, 1968, hittade hon många av sina meningsfränder i ung och upprorisk generation.

– Man skulle kunna säga att hon är förbindelselänken mellan den klassiska arbetarrörelsens gräsrötter och dåtidens unga radikaler. Hade den kontaktytan blivit större så hade vi kunnat få en helt annan och bättre samhällsutveckling. Men Tage Erlander och Olof Palme kunde i 68-rebellerna bara se gnälliga och otacksamma medelklassungar. Maja Ekelöf var av en annan uppfattning, kanske på grund av sin svåra situation med låg lön och ackordsarbete som gjorde att man tjänade allt mindre ju äldre och mer utsliten man blev. Det hade hon gemensamt med många andra på den tiden, bland andra gruvarbetarna i Kiruna som strejkade 1969–70 och som gick i spetsen för att få ackordssystemet avskaffat.

Vissa händelser som åtminstone jag minns eller har lärt mig om 1968 saknar jag i Maj 68, exempelvis studentupproren i Västtyskland som ledde fram till bildandet av Röda Arméfraktionen, RAF, gemenligen kallad Baader-Meinhof-ligan. Eller det kommunistiska tövädret i Tjeckoslovakien, som slogs ner i augusti av den sovjetiska invasionen.

 Det är flera händelser jag tänkt på men som antingen inte inträffade i maj 1968 eller som det inte finns några bilder från: rättegången mot Andreas Baader och Gudrun Ensslin för ett bombattentat, frihetsvåren i Prag, mordet på Martin Luther King – som hände den fjärde april och eldade på revolutionsstämningarna – och mordet på Robert Kennedy, som begicks den 6 juni. Jag ville inte ha en prolog eller epilog som spretade ut och gjorde filmen tungfotad. I stället riktade jag mitt mikroskop på händelser som är mytomspunna, och som jag ville undersöka närmare, fånga en känsla av och locka folk att fördjupa sig i – om inte annat så genom att googla på personer och händelser.

En rörelse som finns i periferin och som hade varit intressant att granska närmare det är högerextrema skumraskorganisationen Demokratisk Allians, som lockade både allt från medlemmar i Högerpartiet med sidoorganisationer till antidemokratiska nationalister och nynazister. Förutom att demonstrera för den amerikanska krigsinsatsen i Vietnam, organiserade de ofta bråk, stenkastning och misshandel vid FNL-demonstrationer. Senare skulle några medlemmar som uteslutits ur DA för att de var alltför extrema starta det ökända förlaget Contra, där man bland annat publicerade hattexter mot och karikatyrer på Olof Palme som kalkerats på gamla antisemitiska figurer.

– Ja, det är en intressant organisation, och vi ser dem bland annat dyka upp under Kårhusockupationen med knogjärn och andra tillhyggen. Här imponeras jag av Anders Carlbergs förmåga att navigera mellan maoister och extremhöger för att hålla fokus på frågan om det kontroversiella utbildningsreformförslaget UKAS [Universitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar]. Många har gjort sig lustiga över att studenterna ockuperade sitt eget hus, men sanningen var att Kårhusockupationen startade som ett uppror mot studentkårsledningen, som var för UKAS och som satt i styrelserummet en trappa upp från möteslokalen.

Ett viktigt inslag som i både spel- och dokumentärfilmer ofta läggs på som en intetsägande ljudkuliss är musiken. Göran Olssons filmer gör precis tvärtom och lyfter fram musiken som en bärande del av berättandet, inte sällan med politisk undertext. Till eftertexterna spelas Beatles-låten ”Blackbird”, vars uppmaning till att flyga med ”broken wings” låter som en hyllning till Maja Ekelöf. Den togs med för att Göran Olsson läst att den komponerades just den 31 maj 1968. Men det fanns också några överraskningar i SVT-arkivet.

– Jag hade tur eftersom Aretha Franklin spelade på Berns den 9 maj och konserten med Miles Davis, som spelats in året innan, tv-sändes samma dag som Kårhusockupationen inleddes den 24 maj. Båda representerar det bästa i musiken från den perioden. Klippet med Aretha Franklin kommer efter inslaget om Grupp 8 och var väl egentligen inte tänkt som en kommentar, men min producent på SVT frågade mig hur jag tolkade refrängen på låten ”(You Make Me Feel Like) A Natural Woman”. Syftar hon på Gud eller på en man? Att döma av gesterna som både hon och bakgrundssångerskorna gör när de sjunger sitt ”You”, menar jag nog att det syftar på publiken. Knepigare var det i så fall att följa upp bilderna från Biafra med något musikinslag, men där tyckte jag Miles Davis blev bra med sin i positiv mening abstrakta, moderna jazzmusik. Det är så nära andlighet jag kommer.

Vietnamsoldater som genomgår militär utbildning. Bild ur Maj 68.

Vietnamsoldater som genomgår militär utbildning. Bild ur Maj 68.

Maj 68 har, liksom Göran Olssons tidigare filmer, en tydlig berättarstruktur, och han säger att han alltid försöker att orientera åskådaren med kapitel och årtal så att man som åskådare hela tiden känner en framåtrörelse. Han vill sätta ramarna för att sedan tänja på dem, om än aldrig så diskret. Den nagelfarande tv-tittaren kan bland annat notera att några dagar i Maj 68 har fått betydligt längre speltid än de utlovade två minuter medan ett par datum saknas.

Som i alla historiska tillbakablickar kan man både se paralleller och kontraster till vår egen samtid. Då för femtio år sedan krigade stormakterna mot varandra via ombud i Afrika och Sydostasien, nu i Mellanöstern. Att vi inte får samma närgångna bilder från krigets vardag beror delvis på att journalister hindras från att arbeta vid krigsfronten eller ”bäddas in” av PR-avdelningar som filtrerar intrycken och informationen. Men också tv-redaktionerna själva släpper inte längre fram bilder som kan – eller påstås kan – verka stötande.

– Idag visar SVT:s nyheter inte lik, formellt av hänsyn till de dödas integritet men också på grund av nymoralism. Samma sak gäller exempelvis i rapporteringen om aborter, som vi ser ett inslag om i filmen. Då kunde man visa ett abortingrepp i sin helhet, där man såg både patienterna och deras könsorgan. Idag hade man talat om spekulation, men då sågs det som ett vetenskapligt inslag. Något liknande gäller i rapporteringen om prostitution och narkotikamissbruk. Och visst finns det ibland skäl att vara restriktiv, men samtidigt tar man numera ett steg tillbaka från verkligheten.

En annan skillnad var kontakten mellan politiker och folk. År 1968 kunde vem som helst gå in på regeringskansliet och knacka på dörren hos någon minister. Göran Olsson berättar om efterspelet till demonstrationen mot tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad som låg utanför filmen men där Tage Erlander och Olof Palme arrangerade ett tvådagarsmöte tio dagar senare med 55 ungdomsorganisationer för att diskutera både de aktuella protesterna och själva demonstrationerna. En bild av en annan tid som ter sig otänkbar idag. Lika långt från dagens uppgivenhet, cynism och bekvämlighet är känslan av engagemang, att man faktiskt tror sig kunna förändra något genom att demonstrera och debattera.

– Det hänger ihop med utbildningsnivån eller snarare bildningsnivån. Idag visar undersökningar att inte fler än 10–20 procent av amerikanerna känner till Förintelsen. Men det handlar också om erfarenhet. Ungdomsgenerationen för femtio år sedan var födda under eller strax efter andra världskriget av föräldrar som upplevt krigets fasor. Ändå såg den unga generationen, framförallt i Frankrike och Västtyskland men också USA, hur inget av den erfarenheten speglades i politiken. I Sverige handlade det kanske mer om hur arbetarrörelsen tappat sina rötter i folkbildningstraditionen, facklig kamp och internationell solidaritet och kapitulerat för konsumtionssamhället.

När jag som filmvetare ser Göran Olssons filmer, ser jag också påverkan från dåtidens dokumentärfilmare. Jag tänker både på amerikaner som Emile de Antonio, Barbara Kopple och regissörerna i 1960-talets Direct Cinema-skola med D.A. Pennebaker och bröderna Maysles men också på svenska namn, som Lennart Malmer och de andra i gruppen som gjorde Den vita sporten 1968.

– Lena Ewert och de andra filmarna som gjorde Den vita sporten är jag mycket bekant med eftersom jag ofta arbetat med deras material, och Emile de Antonio är en de viktigaste förebilderna. Jag ska i nästa vecka åka till en filmfestival i Tjernobyl, konstigt nog. Där ska jag visa en serie dokumentärfilmer, bland andra Andy Warhols Chelsea Girls och Barbara Kopples Harlan County USA. För dagens publik är de kanske lite långtråkiga, men i varje film finns det en eller ett par scener som är helt fantastiska. Chris Markers filmer är däremot så trista att jag inte orkar med dem.

Som sina förebilder har Göran Olsson ambitionen att fånga ögonblicket, slita ett köttstycke ur livet, helst så att man får känslan av att det är helt oredigerat. Tittaren ska uppleva det som om hen själv gräver i arkiven och hittar skatter. En senare dokumentärfilmare som också arbetar med arkivmaterial, amerikanen Ken Burns, känner Olsson emellertid inget släktskap med.

– Jag uppskattar Burns filmer, men jag har aldrig arbetat som honom eftersom jag tycker det blir för formbundet och stelt. Det finns ett grepp med att berätta kring ikoniska bilder och legenderna kring dem som är intressant men som blivit ganska slitet med tiden. Då tycker jag bättre om hur Errol Morris gör sina intervjufilmer.

Edith Bouvier Beale. Bild ur Den sommaren.

Edith Bouvier Beale. Bild ur Den sommaren. Filmen går upp på bio i augusti-september.

Samtidigt med slutarbetet på Maj 68 har Göran Olsson färdigställt ytterligare en film, som haft premiär på Göteborgs och Berlins filmfestivaler: Den sommaren eller That Summer, som dess internationella titel lyder. Den bygger på material från ett avbrutet filmprojekt sommaren 1972 av fotografen och konstnären Peter Beard på uppdrag av Lee Radziwill, Jaqueline Bouviers (gift Kennedy/Onassis) lillasyster. Filmen är till största delen inspelat hemma hos hennes faster och kusin, Edith ”Big Edie” Ewing Bouvier Beale respektive Edith ”Little Edie” Bouvier Beale på Grey Gardens i East Hampton på Long Island utanför New York City.

– Lite förenklat skulle man kunna kalla den för ett slags prequel till bröderna Albert och David Maysles välkända dokumentär Grey Gardens (1976) – också den gjord på uppdrag av Radziwill. Även det här materialet är inspelat av Maysles-bröderna men var då tänkt att handla om Radziwills barndomstid hos släktingarna. Det är lite osäkert vad syftet egentligen var, men det här filmfotot – i fyrtio års tid ansett som förlorat – fångar hur som helst Grey Gardens innan och under renoveringen.

Tipset om materialet fick Göran Olsson av sin producent Joslyn Barnes eftersom hon visste att han var intresserad av sjuttiotalets New York.

– Vid sidan av politiken har det varit något av en nördgrej för mig, alltifrån dåtidens discoscen till konstlivet, Studio 54 och Factory. Via min producent fick jag dessutom tillgång till Andy Warhols och Jonas Mekas arkiv. Också de har filmat under den sommaren, då Grey Gardens var som ett sommarkollo fast för världsnamn som Warhol, Rolling Stones med flera.

Annons