fbpx
Kritik & essä Kaly Halkawt, 18 maj 2018

Hoppfulla filmbilder i Tunisia factory

Best day ever.

Vilka bilder skapas av gränsöverskridande möten mellan olika filmare? Kaly Halkawt har sett fyra berättelser om Tunisien på Cannes filmfestival.

Sedan 2013 har sidosektionen Quinzaine des réalisateurs skapat gränsöverskridande möten mellan olika filmare i projektet ”Factory”. Fyra unga filmare väljs ut för att vända blicken inåt, och ta pulsen på hemlandet, genom att matchas med en filmare från ett annat land. Tillsammans har de tre månader på sig att göra en kortfilm på 15 minuter. Tidigare år har Tapei, Chile, Sydafrika, Norden och Libanon varit i fokus. Dessa möten har lett till flera egensinniga duetter. På 2018 års festival är utgångspunkten Tunisien. 

Omerta

Omerta

Inledande Omerta i regi av Mariam Al Ferjani och Mehdi Hamnane (Frankrike) följer Donia sistas kväll tillsammans med brorsan och två polare. De åker moped med vinden i håret, röker gräs, dricker sprit och hänger på stranden för att ta farväl av Donia som ska till Paris för att börja studera på universitetet. Dialogen är träffsäker och pendlar mellan det komiska och bitterljuva när de fyra vännerna diskuterar hur Donia kommer att sudda ut sin tunisiska identitet för att sakta men säkert bli en parsienne som gifter sig med någon François och döper sin son till Jean-François. Det är en scen som fångar in avskedets sorgliga klangbotten med en imponerande exakthet. Jag längtar efter fler filmer av den här sorten där regissörer vågar vara sentimentala och skarpa på samma gång.

Den andra filmen Leila’s blues av Ismail Louati och Fateme Ahmadi (Iran) utspelar sig under ett dygn där den autistiska pojken Youssef följer med sin mamma Leila till sjukhuset. Medan Leila fyller i papper, rymmer Youssef iväg. I takt med att Leila letar efter sin son uppdagas familjehemligheter à Asghar Farhadi. Här blandas gatubilder med mobiltelefonens stående format, vilket leder till en spännande iscensättning av närhet och distans. Om jag tidigare var skeptisk mot mobilkamerans estetiska och filmiska möjligheter så har Louati och Ahmadis briljanta korta drama utmanat dylika konservativa impulser.

The blue bird

The blue bird

The blue bird av Rafik Omrani och Suba Sivakumaran (Sri Lanka) var en av festivalens höjdpunkter. Regissörsduon fångar en kväll på restaurangen L’oiseau bleu, precis vid kusten i Tunis, med en helt egensinnig absurditet som inte påminner om något annat jag såg på festivalen. Här får vi träffa den intellektuella gubben Saber, playboyn Tarek och den cancersjuke sångerskan Imen. Det händer inte så mycket mer än att de äter, festar, tjafsar och dansar men det hela är spektakulärt filmat och påminner om Parajanovs tablåfilmer. Imens vemodiga återkommande stämma blir pulsen som leder oss närmre absurditetens kärna. Tänk att film kan kännas som en dansande tavla. Det finns en otrolig frihetskänsla hela filmen igenom, fan vad jag älskar det.

Den avslutande filmen Best day ever av Anissa Daoud och Abozaar Amini (Afghanistan) är ett familjedrama i fyra delar. En incident som leder till att en misshandel visas först från moderns perspektiv, sedan sonens, följd av dotterns och slutligen faderns synvinkel. För varje perspektiv skalas ett nytt lager av dramat, även om  är ett faktum oavsett blick. Skådespeleriet är hudnära och naturalistiskt, vilket passar filmens inramning. Det är uppfriskande att se unga filmare som förlitar sig på enkelhet för att nå ett känslomässigt djup.

Tunisia factory presenterar en känslig, rå och eklektisk bild av Tunisiens tillstånd. Det är hoppfullt att se unga filmare omfamna komplexiteten i det tunisiska samhället med sådan intuitiv nyfikenhet för filmiskt berättande.

Annons