Kritik & essä Charlotte Wiberg, 29 mars 2018

Svenska filmdystopier från det bruna decenniet

Stenansiktet (Jan Halldoff, 1973)

Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma? Rädslan över samhällsutvecklingen var en svensk filmtrend på 1970-talet. Charlotte Wiberg återvänder till årtiondets dystopiska bilder av känslokyla och förstörelse.

Utslungade i den kalla rymden, för evigt ur kurs och fångar under ett auktoritärt ledarskap. Det är lotten för passagerarna på rymdskeppet Aniara – titeln på Harry Martinssons diktverk och Karl-Birger Blomdahls vackra operaadaption. I Ulla Isakssons roman Paradistorg från 1973 talar socialarbetaren Emma om ”Aniarabarn” – ett nytt, framväxande släkte av själlösa, fullständigt känslokalla individer. Termen Aniarabarn används inte i Gunnel Lindbloms filmatisering av romanen från 1977, men resonemanget finns kvar. Emma framstår som sierskan Kassandra, som förgäves försöker varna sin omgivning för vad som komma ska.

Paradistorg (Gunnel Lindblom, 1977)

Paradistorg (Gunnel Lindblom, 1977)

I filmen Stenansiktet, som kom samtidigt som Isakssons roman, finns dessa Aniarabarn att skåda i all sin destruktivitet. Ett gäng med ungdomar – i åldersspannet 13-15 – terroriserar samvetslöst omgivningen. Stanley Kubricks Clockwork orange, som hade premiär bara ett par år före Stenansiktet, är helt klart en tung influens för regissören Jan Halldoff. Men den fysiska stadsmiljön, som får beskrivas som en slät betongöken, spelar egentligen huvudrollen snarare än kidsen eller den man som står bakom deras tyngsta brott och försöker använda dem som marionettdockor i ett eget spel.

I Ulla Isakssons roman Paradistorg från 1973 talar socialarbetaren Emma om ”Aniarabarn” – ett nytt, framväxande släkte av själlösa, fullständigt känslokalla individer.

Det är socialarbetaren Harry som betalar ungdomarna för att avrätta byråkrater som ansvarar för den stenöken stadens förorter förvandlas till. På så sätt ingår filmen i traditionen av kritik mot miljonprogramområden och förorter. Det är intressant att jämföra filmens bild av ett förortsgäng med dagens rasistiskt färgade – den sexualiserade brutaliteten mot kvinnor flödar i Stenansiktet (liksom det för övrigt ju också gjorde i Clockwork orange), men förövarna är samtliga påfallande rågblonda. Ungdomarna klär sig ungefär likadant, svarta gabardinbyxor och Piet Mondrian-aktiga tröjor med kvadrater i färgerna vitt, blått och gult. Här är det ett slags modernistisk fascism, symboliserad av omvänt rasifierade, brutala tonåringar, som är skräcken.

Ted Gärdestad har en liten roll i filmen, och har gjort en låt som heter ”Stenansiktet” i anslutning till den:

Jag är mjuk, mjuk som ett barn

Jag är rädd för ensamhet

Men en stenhård verklighet, får mig byta identitet

Jag blir hård, hård som en sten

Som en stålbegjuten form, som en vind i uniform

Kall som en storm

Kontrasten mellan det mjuka inre och det hårda yttre är en bild som möjligen också skulle kunna beteckna relationen utåt-inåt, som den ter sig, i stort under sjuttiotalet. Inne är det ombonat, tjocka heltäckningsmattor, heroinrock, runda former och gult (ja, och brunt förstås) – ute är det grå stenöken och fyrkantighet. Det mjuka barnet är dömt att gå under.

Stenansiktet (Jan Halldoff, 1973)

Stenansiktet (Jan Halldoff, 1973)

Harrys förbittring stammar från hans eget barns död. Barnet föll från en gunga och rakt på den hårda betongen. Lekplatsen var helt enkelt inte designad för barn. Händelsen drev hans hustru bokstavligen vansinnig och honom själv till en hänsynslös hämnare. Han betalar ungdomarna för att döda ansvariga byråkrater och placerar sedan liken i full synlighet, det ena som en fågelskrämma mitt på torget, det andra ingjutet i gips, med bara några fingrar utstickande (konstfärdigheten får mig närmast att tänka på serien Hannibal). Filmen har väl i dag en töntstämpel, främst på grund av ungdomarnas parodiska drogkonsumtion med tillhörande tugg, men den är en ambitiös, konstnärlig och mycket intressant dystopisk bild av en nära framtid som förstås säger mest om sin samtid.

Stenansiktet är en av flera dystopier från det bruna decenniet, som de flesta av oss i dag nog förknippar mer med myset inomhus än den snåla gråblåsten runt betongkröken.

Från högerhåll har emellertid nidbilden ”DDR-Sverige” varit populär, och även om den är absurt överdriven fanns det uppenbarligen aspekter av tillvaron som genererade besläktade mardrömsbilder. Kenne Fants diktaturvision Monismanien 1995, som tyvärr inte har digitaliserats, kom mitt i årtiondet och träffade tydligen en nerv eftersom den kom att direkt influera ingen mindre än Astrid Lindgren som året efter skrev sin berömda skattedrapa ”Pomperipossa i Monismanien”. Människa mot system, kan väl kritiken sammanfattas som.

Det mjuka barnet inombords och den hårda stenen på ytan är en bild som liknar ett ägg – i mitten den livsalstrande mjuka gulan, runtomkring det hårda skalet. I Hans Alfredsons Ägget är löst! (också den från 1975), som är en mörk komedi om en möjlig nära förestående samhällsutveckling, perverteras det livgivande ägget till råstoff i en kemisk industri, Ovolitverken. Utanför fabriken finns en äggstaty, där en slags pelare av sten ringlar sig upp ur det vita skalet. I slutet av filmen är äggen slut, och måste återtillverkas genom en omvänd process i fabriken. De konstgjorda äggen har emellertid ingen livgivande gula utan bara svart aska och maskar innanför skalet (just detta hade en enorm inverkan på mig som barn när min syster återberättade historien, bilden satt sedan som ett smäck under min första depression vid elva års ålder). Återigen står själva livet under attack. På gatorna utanför fabriken ligger fattiga och hungriga människor som dött i sammandrabbningar med militär.

Deadline (Stellan Olsson, 1971)

Deadline (Stellan Olsson, 1971)

Än mer chockerande bilder av en möjlig samhällsutveckling ges i Stellan Olssons Deadline från 1971, där det lilla samhället Mölle drabbas av en epidemi till följd av att kemiska stridsmedel spridits ut vid en flygkrasch i närheten. Även här kommer lik att kanta gatorna. Människor skiljs från sina familjer, evakuering av ortsbor sker geschwind utan hänsyn till om kvigan kalvar, beröring bör undvikas och militären betraktar det hela som visserligen en olycka men samtidigt ett tillfälle att studera utvecklingen som vid ett humanexperiment.

Var finns motsvarigheten till dessa olyckliga scenerier i dag? Ja, vi har väl några stycken. Det vita folket, The square, möjligen The quiet roar när det gäller spelfilm. Filmer som likt sjuttiotalsdystopierna, undantaget Monismanien 1995, ligger i en skärningspunkt mellan nuet och möjliga scenerier som kan springa ur det snarare än att vara rena framtidsvisioner. Men både Det vita folket och The quiet roar är väldigt vaga i konturerna, och The square är ju mest komisk (om man gillar den). Serien Äkta människor kanske är det tydligast utarbetade exemplet på en nära framtidsvision som anknyter till regelrätt science fiction. Den tar sig an det välbekanta temat om gränsen mellan och sammanblandning av maskin och människa – där maskin blir mänsklig oftare än människa till maskin. Vi har sett det bland annat i Steven Spielbergs underskattade Kubrickprojekt A.I. Artificiell intelligens, som i sin tur bygger på sagan om Pinocchio, i Kubricks egen År 2001 – ett rymdäventyr eller i Blade runner-filmerna och den tidiga fantasy/sci fi-författaren E.T.A Hoffmans berättelser.

Vi tittar tillbaka på 70-talet som en trygg tid, då välfärdssamhället fungerade och arbetslösheten var låg. Under ytan verkar det dock ha funnits en enorm rädsla för samhällsutvecklingen.

Äkta människor behandlar på ett intelligent sätt både samtida och grundläggande mänsklig problematik genom seriens användning av närmast människoidentiska ”hubotar”. Datateknologin har alltså nått betydligt längre än vad vår har i dag, men i övrigt liknar samhället till förväxling vårt. Här finns en främlingsfientlig rörelse på frammarsch – fientliga mot just hubotar; ett hänsynslöst utnyttjande av sexualiserade kvinnliga hubotar; ett införlivande av hubotar i en blomstrande hbtq-rörelse, och en växande motståndsrörelse bland medvetna hubotar mot deras exploatering och rättslöshet. Snarare än den känslokyla som i förstone tycks råda svämmar känslorna över i seriens samhälle. Och hubotarna kan sägas närmast ha en frigörande effekt – serien är rentav en identitetspolitisk triumf. Är den ett symtom på den fixering vid identitet som många debattörer anklagar 2000-talet för – eller helt enkelt ett svar på frågor som behövts tas upp? Rasismen – en oetisk form av identitetspolitik – är ett allt större problem, och ett svar på den är motstånd i form av mer, och annan, identitetspolitik; sådan som handlar om gruppers och enskildas rätt till erkännande och acceptans.

I övrigt har vi ju till stor del samma problem och upplevda problem nu som då. Miljöförstöringen, som behandlas i Ägget är löst!, (data)övervakning och tilltagande polisiära befogenheter, gängkriminalitet och vapentillverkning. Politisk extremism är också, apropå diktaturskildringen Monismanien 1995, något som går igen. Men – inget kallt krig, inga växande stenöknar. Vi tittar tillbaka på 70-talet som en trygg tid, då välfärdssamhället fungerade och arbetslösheten var låg. Under ytan verkar det dock ha funnits en enorm rädsla för samhällsutvecklingen, och individer som kämpade för att komma upp under denna yta för att andas.

Ett område som ett samhälle kan mätas efter är sjukvården. 1978 kom P.C. Jersilds mycket populära roman Babels hus, som blev en tv-serie under tidigt 80-tal. I den berättas återigen om individens försvinnande i ett opersonligt system. En fabriksliknande hantering av sjuka. I dag står denna bild mot platsbrist och vad vi upplever som en långdragen demontering av den gemensamma välfärden – ett fattigt välstånd som vad jag vet saknar sin porträttering i en nära dystopi. Den drunknande individen kanske finns kvar, men framstår inte i dag som det främsta problemet med vården.

Långt borta och nära (Marianne Ahrne, 1976)

Långt borta och nära (Marianne Ahrne, 1976)

Intressant men också sorgligt är att titta på filmer om psykiatri och psykisk ohälsa från 70-talet. I Marianne Ahrnes Långt borta och nära från 1976 ifrågasätts helt tidsenligt olika diagnoser och förklaringsmodeller som kan tyckas reducera individen till något slags formel. Huvudpersonen Mania arbetar på mentalsjukhus och blir förälskad i en mutist. Sjukhuset framställs på ett mycket motsägelsefullt sätt. Å ena sidan används elchocker som bestraffningssystem, å andra sidan får patienterna bildterapi, åka på utflykter och helgresor i skärgården, gå kurser i till exempel mörkrumsteknik – vilket utifrån dagens horisont ter sig paradisiskt progressivt och ofantligt slösaktigt. I filmen ifrågasätts den moderna psykologin och dess förklaringsmodeller – som i dag är långt frånsprungen och ersatt med en plattare människobild, där diagnoserna beroende av synsätt antingen är mycket finkornigare eller långt mer repressivt schematiska – som alltför ingenjörsmässig. Under ett samtal säger en äldre läkare till en yngre: ”Vi har alltid hoppats att vi ska kunna hjälpa var och en finna sin egen röst. Men när det bara är att försöka sig på att förstå hur det uppkommit hos en människa… och förstå det vetenskapligt och rita in det i ett schema… då kunde hon ju lika gärna vara död för längesen… Om vi också ger upp och ansluter oss till människoprogrammerarna… ja då tror jag att vi har förlorat allt… sålt allt…”

I Lars Lennart Forsbergs Kristoffers hus från 1979 gestaltas ganska hånfullt en psykolog som ställer diagnos på huvudpersonen utifrån hans fotoutställning och ger honom sitt visitkort. ”Kan man bara identifiera sitt problem…” Kristoffer lider mycket riktigt och bryter så småningom samman, men återigen visas miljö och samhälle ha en minst lika avgörande betydelse som hans personliga historia. Han får ett mystiskt uppdrag att fotografera en ensam äldre mans lik efter att denne begått självmord och legat död i flera månader. ”Ingen hör att någon lever, ingen hör att någon dör”, beklagar Kristoffer sig till en bartender. Den döde mannen hade tidigare haft en gård men fått flytta in till stan där han förändrat sin personlighet, blivit elak och börjat dricka. Isoleringen är outhärdlig.

Vilket är egentligen minst individinriktat – djuppsykologins fokus på orsakssammanhang i den enskilda patientens historia eller dagens fokus på diagnos och medicin? Svaret är inte så självklart som det i förstone kan verka. Hur som helst återkommer bilden av den institutionaliserade vården som väldigt human, och här mer entydigt positiv, i Det sista äventyret från 1974, också den, liksom Stenansiktet, i regi av Jan Halldoff. Världen utanför är problemet. Det är ett perspektiv att jämföra med Anna Odells konstprojekt ”Okänd, kvinna 2009-349701” där bältesspänningen framstår som psykvårdens mörka hjärta.

De olika verken representerar inte (bara) olika verkligheter utan olika perspektiv, och det går förstås inte att utifrån dem fastställa att sjuttiotalets psykvård trots Ahrnes kritiska blick i själva verket var långt mer human än dagens. Men återigen är det utifrån dagens horisont omöjligt att inte tänka på pengar. (Kritiken mot Anna Odells projekt att låta sig bli intagen som patient över natten för att göra erfarenheten till ett konstverk handlade ju för övrigt också till en del om att hon med sin aktion använde dyrbara resurser på ett oansvarigt sätt.)  I dag har vi tydligare identiteter, individuella diagnos- och medicinkombinationer, men vi får inte ta upp tid och resurser. Vi får inte kosta något. Vad är vår individualitet egentligen värd?

Vad hände med Aniarabarnen? Fanns de ens? Proggbandet Nationalteatern bejakar det men på ett undanglidande sätt, genom att låta fingret i slutändan peka mot vuxenvärlden:

Vi är barn av vår tid

Vi är barn av vår tid

Är du rädd för ditt eget barn

Lilla mamma…?

Våra tidsfördriv

Våra tidsfördriv

Är att slå pensionärer på käften

Eller hur

Lilla mamma…?

Well, ungdomsbrottsligheten ökade under decennierna efter kriget, för att nå ett slags peak-platå omkring mitten av 1970-talet. Men de barn som föddes under årtiondet tycks ha blivit mjuka kollektivister som åtminstone av sjuktalen att döma klarar sig dåligt i den individernas kamp som kommit att råda under senare årtionden. Är vi rädda för våra egna barn i dag? Med den starka rasism som råder tycks rädslan just nu ha fixerat sig vid ensamkommande flyktingar. Det är med andra ord ”de andra” som får representera det hotfulla släktet av själlösa och känslokalla individer. Tack och lov har (mig veterligen!) ingen regissör slagit mynt av den skräcken, än så länge i alla fall.

Är vi rädda för våra egna barn i dag? Med den starka rasism som råder tycks rädslan just nu ha fixerat sig vid de ensamkommande flyktingar.

Ett annat svar på frågan är förstås – Aniarabarnen, det är vi. Det vore frestande att säga att vi inte behöver dystopier eftersom vi redan lever i en, men vår hungriga konsumtion av utländska produktioner som exempelvis Black mirror-serien säger något annat. Kampen mellan individ och system fortsätter på olika arenor, men individen tycks ha överhanden. Hennes spelrum är dock begränsat till vad ekonomin anses tillåta. Och kanske finns där också ett svar till varför vi inte ser så många svenska framtidsscenarier på skärmar och duk. Resurserna är ju begränsade.

Stenansiktet finns utgiven på dvd medan Paradistorg och Ägget är löst! finns på vod.

Annons