Dokumentärfilmaren Emile De Antonio har hävdat att den mest korrekta bilden av den amerikanska historien och landets presidenter kan hittas i överblivet eller oanvänt filmmaterial. Och i samma anda har filmvetaren Stella Bruzzi skrivit att ”history arguably exists in the tension between the official and unofficial histories it comprises”.

Under 2000-talet har vi sett ett flertal filmer som lyft fram bortklippta eller censurerade filmklipp, ofta för att visa en diskrepans mellan officiella och icke-officiella bilder. Inledningsscenen i Michael Moores Fahrenheit 9/11 från 2004 skildrar till exempel förberedelserna inför George W. Bushs tal till nationen efter terrorattacken den elfte september. Presidenten och hans medarbetare ler avslappnat i en ytterst dramatisk situation. Inledningen visar att presidenten är väl medveten om situationen men också att han beter sig på olika sätt beroende på om kamerorna är avstängda eller inte. Regissören Andrei Ujicăs kompilationsdokumentär The autobiography of Nicolae Ceausescu från 2010 visar på den hisnande kontrasten mellan Nicolae Ceausescus offentliga persona – vid olika statsbesök och framför hemmahörande åhörare – och privata semesterbilder.

I Sverige har produktionsbolaget Plattform på senare år gjort ett antal dokumentärer där en liknande metod använts i olika sammanhang, även om det inte primärt handlat om montage av slaskbilder utan lika mycket om ett aktivt uppsökande av udda och avslöjande vinklar på olika medialiserade fenomen. Det kan vara ett porträtt av en votering i Sveriges riksdag, som kommer resultera i framröstningen av Björn Söder som andre vice talman (Punkt 9: Val av andre vice talman). Ett annat exempel är de överblivna bilder som klipptes ihop för att visa väntan mellan olika delar av SVT:s nyhetssändningar (Studio 5). I en längre inspelningsdokumentär riktades uppmärksamheten mot frågor om våld i gangsterfilmer (Extramaterial).

Alla vill sälja någonting, ett budskap, en produkt, en ideologi. Korven hos Sverigedemokraterna verkar dock vara gratis.

Den senaste dokumentären från Plattform heter En bra vecka för demokratin och är regisserad av Cecilia Björk. Filmen skildrar Almedalsveckan bakom kulisserna och ger en intressant inblick i ett ständigt pågående myller av händelser, avbrott, mer eller mindre intressanta detaljer och ett ständigt brus som gör att man känner sig överväldigad och matt. Alla vill sälja någonting, ett budskap, en produkt, en ideologi. Korven hos Sverigedemokraterna verkar dock vara gratis.

I flera klipp följer vi kulturministern Alice Bah Kuhnke som ibland verkar närmast vara docklik och desorienterad. I ett klipp följer kameran henne och hon blir stoppad av en UNICEF-värvare, som nyfiket undrar om hon är en kändis och om de kan ta en selfie tillsammans. Kuhnke ställer upp och den unga säljaren har sparat ett foto av för henne en okänd men uppenbarligen viktig person. Flera politiker i filmen gör som de blir tillsagda av sina rådgivare och experter eftersom tiden är minimal. Talen förvandlas till retorikslag utan större djup, mer tid ägnas åt att planera scheman och göra upp strategier.

Ett klipp visar Jan Björklunds hotfulla tal om hur bra vi har det i Sverige samtidigt som vi är omgivna av tre områden – Ryssland, Mellanöstern och Nordafrika – där ständiga konflikter pågår som hotar vår stabilitet. Samtidigt ser vi i förgrunden fem människor utklädda till Expressen-getingar. I klippet därefter har de skyndat sig fram till scenkanten och vi får veta att Expressens kulturchef Karin Olsson ska betygsätta retoriken i talet med hjälp av getingarna.

Allt är jippo, allt är på reklam. Det spelar ingen roll vad som sägs, utan hur det sägs. Det bränner dock till när HBTQ-aktivister tågar framför Nordiska motståndsrörelsens tält, samtidigt som nazisterna skriker om att krossa homolobbyn och sieg heilar. Där är kameraarbetet konsekvent – NMR visas inte i bild. Vi följer istället två finska journalister som är på plats för att följa utvecklingen. Det manipulerande spektakelsamhället som byggts upp på Almedalen där politiken fetischiseras rämnar här. I denna scen ser vi att ideologier och slagord trots allt spelar roll, att människor fortfarande  kan vara redo att stå upp för vissa ideal.