Kritik & essä Sanjin Pejković, 23 februari 2018

På spaning efter vita pojkar som flytt

Innan vintern kommer (Stefan Jarl, 2018)

Vilka krav på autenticitet kan man ställa på svenska krigsfilmer? Sanjin Pejković har sett två svenska filmer om flykt.

Det är väldigt sällan jag kräver autenticitet av en film. När det kommer till filmens inneboende regler tror jag stenhårt på att vi gång på gång skapar och omskapar filmernas olikartade meningar. Så fort vi möter oväntade moment i en film, till och med inslag som utmanar våra förväntningar om vad som är verkligt, accepterar vi dem oftast. Våra förväntningar korrigeras av varje enskild films inre logik.

Två nya svenska filmer – Stefan Jarls Innan vintern kommer och Jesper Ganslandts Jimmie – fick mig dock att reagera. Jag kunde inte sluta tänka på filmernas brist på autenticitet. Eftersom bägge filmerna förmodligen är gjorda i all välmening är det samtidigt svårt att vara så kritisk som jag egentligen skulle vilja vara.

Jimmie är den klart bättre filmen, som en svensk version av Cormac McCarthys Vägen. Någonting har hänt i Sverige. Mamman finns inte kvar och pappan och sonen måste lämna Stockholm i ett försök att rädda sig själva. Krigskontexten förklaras inte närmare utan filmen försöker anspela på det allmänmänskliga trauma som flykt alltid innebär. Terrence Malick-influenserna i all ära men det poetiska filmspråket känns påtvingat, oengagerande och ja, icke-autentiskt. Det märks i små detaljer. Att Ganslandts skägg är så perfekt under filmens första del stör mig otroligt mycket. Så går det inte till i krig. Den unge pojken filmas i närbilder filmen igenom. Tanken är att hans oskuldsfullhet ska frambringa en känsla av krigets och flyktens absurditet, men ändå är jag för det mesta rätt oberörd. Det kan vara för att jag redan har sett för många bilder på drabbade oskyldiga barn. Det beror nog också på att det känns både icke-autentiskt och manipulativt med ett blont barn i huvudrollen – så att även ”etniska svenskar” ska kunna identifiera sig med flyktingar?

Att filmens namn antyder att detta kunde ha hänt även en ”invandringskritisk” partiledare leder till onödiga skriverier på näsan.

Jimmie fungerar bara för mig i några scener. När sonen och pappan borstar tänder tillsammans, till exempel. Pojken är naken. Det är så mycket värme och närhet i den scenen att jag fick bita mig i läppen för att inte börja storgråta. Jag förbannar mig själv för att inte ha lämnat salongen efter den. Just det där kan Ganslandt mycket bra, plötsliga stunder av melankoli och intimitet som inte känns påtvingade. Scener då sonen lämnas själv i en flytväst och filmas ensam i vattnet känns däremot bara spekulativa. Att filmens namn antyder att detta kunde ha hänt även en ”invandringskritisk” partiledare leder till onödiga skriverier på näsan. Dock är det lite kul att skurkspråket – förutom tyska – är serbiska/kroatiska/bosniska. Det görs inga ansatser till att förstå dem, de förblir siluetter som pratar ett konstigt språk.

Jimmie (Jesper Ganslandt, 2018)

Jimmie (Jesper Ganslandt, 2018)

Men till skillnad från Ganslandts film, som innehåller vissa intressanta nedslag, är Stefan Jarls film bara usel. På alla möjliga sätt. Den är pompös och ytlig på samma gång, skådespeleriet är för det mesta dåligt, parallellerna mellan djurriket och människohandlingar är minst sagt banala. Allt det kryddas med skrattretande inslag och en övertydlighet som får Mats Helge Olsson att framstå som nyansernas mästare.

Efter Bregottbilder på betande djur en vacker sommardag – ”fiffigt” ackompanjerade av Mellanösternklingande musik – börjar filmen. Även här hotas en blond kärnfamilj av tre stycken inkräktare. Vilka dessa är får vi inte förklarat för oss men en av motståndsmännen, som pappan sympatiserar med, visar sig ha ett protestplakat med budskapet ”NATO ut ur Sverige” hemma. Det enda vi förstår är att en konflikt har brutit ut. Familjen lever på landet och mamman måste till in till staden för att köpa förnödenheter. Medan hon är borta kommer hotfulla män och börjar kränka pappan. Pojken gömmer sig och är ett stumt vittne till hur först pappan – och senare även mamman – förnedras av objudna men beväpnande gäster.

Efter Bregottbilder på betande djur en vacker sommardag – ”fiffigt” ackompanjerade av Mellanösternklingande musik – börjar filmen.

Saker både sägs och visas gånger tre. Banditerna är grymma sadister hämtade ur de sämsta Chuck Norris/Arnold Schwarzeneggers 80-talsrullar, det vill säga män som utan anledning och väldigt övertydligt super och våldtar. Allt är så klichéartat, uppdelat i en förenklande gott/ont-dikotomi, att jag blir förbluffad när jag läser att Jarl inspirerades av en syrisk familjs upplevelser. För Innan vintern kommer påminner snarare om en film om filmer om krig.

Min ”favoritscen” är när pojken rider genom en idyllisk natur och upptäcker en stor larv på vägen. Han plockar upp larven och flyttar den till vägkanten så den inte blir skadad. Hästen som pojken älskar mer än något annat skjuts dessutom i slowmotion. Dessvärre saknar jag ord för att riktigt beskriva scenernas ihåliga symbolism.

För att framkalla identifikation gör sig båda regissörer skyldiga till det misslyckade PR-tricket ur The square. För att maximera känsloreaktioner och engagemang för konstutställningen i Ruben Östlunds film används ett vitt barn i den virala videoreklamen – som sedan sprängs i tusen bitar. Riktigt så grov är tack och lov varken Jimmie eller Innan vintern kommer men oavsett man vill åstadkomma är tricket detsamma.

För att framkalla identifikation gör sig båda regissörer skyldiga till det misslyckade PR-tricket ur The square.

Sverige har haft fred i över 200 år och då har man bland annat förmånen att kunna göra bristfälliga krigsfilmer, baserade på lösa antaganden och välmenande försök att förstå. Istället för att behöva gräva ur sin egen flykt och förlust. Med enstaka undantag väntar dessa berättelser fortfarande på att filmatiseras i Sverige, med autentiska kvaliteter baserade egna erfarenheter som varenda krigsdrabbad å andra sidan helst skulle vilja byta bort.

Annons