fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 21 december 2017

Hong Sang-soo fortsätter att berätta mycket i det lilla

On the beach at night alone (Hong Sang-soo, 2017)

Den sydkoreanske regissörens beprövade recept med utdragna promenader och risvinsdränkta samtal återkommer i On the beach at night alone. Calle Wahlström skriver om sin odistribuerade filmfavorit från året som gått.

FILM. On the beach at night alone (Hong Sang-soo, 2017).

Till förra bioårets mest glädjande överraskningar hörde Hong Sang-soos Right now, wrong then. Inte på grund av några lågt ställda förväntningar på den sydkoreanske regissörens sjuttonde långfilm, men för att den blev hans första att nå svensk biorepertoar. Men i denna kulturberikande distributionsakt gick det även att skönja viss oro för att filmen, som i två alternativa skeenden skildrar mötet mellan en ung kvinna och en aktad filmregissör, inte skulle sälja sig själv. En ängslan som anas i den svenska titeln Kärlek, konst och risvin. Förvisso ringar titeln in samtalsämnen som tidsfördriv i stora delar av Hongs katalog, men den känns samtidigt klatschig och som något missvisande marknadsföring. Till slut stektes den också av distributören.

För årets Hong, eller i alla fall en av de tre filmer han regisserat 2017, stod i vanlig ordning Stockholms filmfestival som visade On the beach at night alone. En film som också den utspelar sig i två delar och i någon mån kretsar kring relationen mellan en ung kvinna, Young-Hee, och en berömd filmregissör.

Ja. Hong kan beskyllas för att vara repetitiv, men repetitionen av teman och formspråk känns än så länge både konsekvent och belönande. Kanske är det därför så många jämfört honom med Éric Rohmer som under sin karriär utarbetade en disciplinerad och svåröverträffad stilistisk konsekvens. Och liksom Rohmers behagfullt pratsjuka episoder utmärker sig Hongs filmer genom att berätta mycket i det lilla. Att påtvinga någon av deras filmer svenska titlar som ger skenet av att tillhöra en romantisk komedi är närmast att föreslå det motsatta. Det är inte för att filmerna skulle sakna humor eller romantik, men snarare på grund av den stilfulla lågmäldhet med vilken dessa inslag presenteras. I Hongs fall ofta under utdragna promenader eller risvinsdränkta samtal där subtiliteter gärna understryks med en zoom. Det är ett kontemplativt och nerskalat filmskapande vars motsvarighet jag saknar bland årets svenska biopremiärer och därför även på FLM-årsbästalistan.

On the beach at night alone (Hong Sang-soo, 2017)

On the beach at night alone (Hong Sang-soo, 2017)

Filmens första del utspelar sig i Hamburg där Young-Hee hälsar på en väninna. Tillsammans besöker de bokaffärer och gallerier eller promenerar i dimbeslöjade parker medan Franz Schubert ljuder på filmens soundtrack. Mellan varven samtalar de också om den affär Young-Hee som haft med en gift man. I miljön känns jämförelsen med Rohmer extra osökt.

Det står var och en fritt att betrakta den gifte älskaren som Hong själv, och filmen som en meditation över hans eget förhållande med skådespelerskan Kim Ming-Hee som spelar Young-Hee liksom den unga kvinna som blir föremål för en filmregissörs beundran i Right now, wrong then. I våras kavlade sydkoreanska kvällstidningar ut skandalrubrikerna om deras affär varpå Hongs äktenskap havererade. Det är en för- eller efter-kunskap som gnager på skiljelinjen mellan verk och konstnär. Samtidigt har Hong gjort intryck av att självmedvetet slira på den linjen förr.

Young-Hees älskare lyser länge med sin frånvaro. Också i filmens andra del som utspelar sig i en sydkoreansk kuststad. Här träffar hon gamla vänner, talar om honom och om den europeiska utflykten. När han tillslut dyker upp är det en ångestdrucken man, både äldre och mindre attraktiv än den delvis bedrägliga auteuren i Right now, wrong then, men en plågad kulturman fullt ut. Som en annan Hugo Rask högläser han ur diverse bokrekommendationer och omger sig med ett beundrande entourage inför vilka han pratar om sin konst och om henne. Men det hindrar inte en risvinsstärkt Young-Hee från att anklaga regissören för att göra tråkiga personliga filmer, och varför måste de tvunget handla om människor han älskar? En fråga som skapar ett slags meta-rundgång.

Om det är det Hong sysslar med, att göra film om människor han älskar, får han för min del gärna fortsätta med det. Kanske är det inte alls det han håller på med, i vilket fall han gott kan fortsätta ändå. För personlig eller ej är On the beach at night alone i varje fall inte tråkig. Kanske också den bästa film jag aldrig såg på bio 2017.

Annons