fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 14 december 2017

Bitande satir över människors parningslek i Let the sunshine in

Claire Denis fortsätter att förnya sitt filmskapande och efter filmer som Beau Travail och White material har hon nu gjort sin första komedi. Charlotte Wiberg har sett Let the sunshine in.

FILM. Let the sunshine in (Claire Denis, 2017). Se filmen här.

Jag avskyr huvudpersonen i Let the sunshine in. Jag avskyr de avskyvärda typerna omkring henne. Men avskyr jag filmen? Nej, det kan jag ju inte göra eftersom den så tydligt demonstrerar något avskyvärt, till skillnad från att vara avskyvärd i sig. En bitande satir över människors parningslek, skulle den kunna kallas. Eller en svart komedi om den längtan efter kärlek som aldrig ger upp, hur djup misär den än leder till. Och dumheten som hela tiden låter kompassen visa vägen till den djupaste av denna misär.

Komedi för att den på sina ställen faktiskt är rolig, det går inte att komma ifrån, trots att det arbetsnamn på filmen som regissör och skådespelerska (Juliette Binoche) hade var ”Agony”, plåga. Let the sunshine in är förstås en ironisk titel men ändå, som jag ser det, inte. Den lösning som erbjuds stackars Isabelle när hon träffar Gérard Depardieu i form av en inte särskilt trovärdig siare är att ”släppa in solskenet i sitt inre och ta hand om sig själv.” Och det är ju faktiskt precis vad hon borde göra, i resten av sitt liv. Som konstnär på gränsen till ett stort genombrott borde hon fokusera på sig själv och sitt arbete i stället för att jaga en kärlek hon själv förkastar när möjligheten till den uppenbarar sig.

Filmen inleds med en sexscen så hopplös att Isabelle till slut ryter åt mannen att äntligen komma. Därefter dyker hon upp i mannens lägenhet och förklarar att hon är kär i honom men att det inte kan fungera om inte han, som är gift, ringer när han sagt att han skulle. Redan där börjar min irritation på henne gro.

Det räcker inte med att han konstant beter sig som ett svin. Först när han uttryckligen förklarar att han aldrig kommer skilja sig från sin ”underbara fru” vaknar Isabelle upp till kaffedoften. Och när det första hon gör därefter är att lägga sig med en man som säger sig vara slut med sitt äktenskap utan ha talat om det för sin fru tappar jag allt tålamod jag kanske hade på Isabelle till att börja med.

Let the sunshine in (Claires Denis, 2017)

Let the sunshine in (Claires Denis, 2017)

Hon är helt enkelt känslomässigt oerhört trögfattad. Hennes öppna, nakna ansikte som kan tyckas skeptiskt men suger åt sig av varje ord från männen hon möter (och sorterar bort vissa väsentliga som hon inte vill höra). Och naturligtvis är min ilska mot henne fullständigt meningslös. Hon följer ett behov – behovet att bli älskad – som är för starkt för att kunna motstås. Och hon behöver styrkan, en passion i kärleken som gör att tryggare alternativ inte räcker till.

Slutet är briljant – det är en antiklimax som lägger vägen öppen för fortsatt frustration och tilltagande desperation, ingenting läggs till rätta.

Claire Denis är en skarp regissör. Hon varken romantiserar eller överdriver, vilket är vad som gör filmen både plågsam och komisk. Att många scener är statiska har hon förklarat med att kameran helt enkelt var för tung, men det fungerar till filmens fördel: miner och kroppsspråk i samspel framträder. Slutet är briljant – det är en antiklimax som lägger vägen öppen för fortsatt frustration och tilltagande desperation, ingenting läggs till rätta.

En kanske kan invända att berättelsen ligger tråkigt nära nice guy-narrativet: ”Tjejer vill alltid ha svinen, inte oss snälla och trevliga killar”. (Detta brukar aldrig åtföljas av en självrannsakan där snubben frågar sig vilka tjejer han egentligen faller för – är det den snälla, lätt överviktiga tjejen i hörnan? Och hur snäll är han själv egentligen?) Förvisso medger Isabelle vid ett tillfälle att hon rent sexuellt njutit med ett visst svin genom att tänka på hans svinighet. Men vad betyder det? Det är en utmärkt fråga att diskutera över en öl efter biobesöket. Jag för min del säger bara så mycket som att det inte nödvändigtvis handlar om sexism.

Juliette Binoche är ett välanvänt ansikte som jag ska erkänna att jag egentligen inte i förstone hade lust att se i en komisk historia om kärlek. Men naturligtvis fungerar hon utmärkt. Och – hon är en kvinna över femtio år, väl att märka. Sett ur den synvinkeln är det bara att välkomna Isabelle. Och se fram emot Denis nästa samarbete med Binoche: en engelskspråkig science fiction-historia om svarta hål. Det enda man kan säga säkert om Claire Denis är att man inte kan säga något säkert om henne.

Annons