Kritik & essä Rebecka Kärde, 2 november 2017

Scener ur kvinnoskap i Kelly Reichardts Certain women

Michelle Williams i Certain women.

Kelly Reichardts filmkonst talar genom tystnaden. Nu finns hennes senaste film Certain women, som aldrig fick svensk biopremiär, tillgänglig för hemmabruk. Rebecka Kärde har sett den.

FILM. Certain women (Kelly Reichardt, 2016). Se filmen här.

Med drygt en miljon invånare är Montana en av USA:s mest glesbefolkade stater. Det lär också vara en av de filmhistoriskt mest underrepresenterade. Båda omständigheterna gör att den passar regissören Kelly Reichardt som hand i handske. Reichardt har specialiserat sig på att porträttera mänsklig ensamhet mot tysta, vidsträckta landskap i ekonomiskt nedgångna delar av nordvästra USA, särskilt Oregon. När nu den senare staten är inne i en tillväxtfas och städer som Portland lockar till sig vita hipsters från hela landet är det på något vis naturligt att Reichardt – precis som den arbetarklass hon ofta skildrar – söker sig bort från kusten, inåt landet, till bruksorter och avfolkningsbygd där det fortfarande går att både bo och göra film billigt.

Certain women är baserad på tre noveller av författaren Maile Meloy och är därmed en episodfilm. Även det känns logiskt, med tanke på att det ju aldrig händer särskilt mycket i Reichardts filmer. Det är som att hon intresserar sig för utsnitt snarare än utveckling, för ögonblick snarare än hela liv. Och det är naturligtvis ingen kritik: filmer som Wendy and Lucy och Meek’s cutoff minns man inte för handlingen, utan för grundtonen av riktningslös längtan.

Reichardt har specialiserat sig på att porträttera mänsklig ensamhet mot tysta, vidsträckta landskap i ekonomiskt nedgångna delar av nordvästra USA.

I första delen av Certain women spelar Laura Dern en advokat som också heter Laura och som fastnat i en olycklig relation till en klient, Fuller (Jared Harris). Denne har råkat ut för en arbetsplatsolycka och vill stämma sin förra arbetsgivare, något som Laura inser är hopplöst (vilket Fuller inte tar till sig förrän en manlig advokat säger samma sak). I denna genuint tragiska situation glider Fullers segervisshet snart över i en desperation som gör honom oberäknelig och som får Laura att retirera till härdad ångest, sedvanligt skickligt gestaltad av Dern.

Som av en händelse – det berättas så flyktigt att det är lätt att missa – får vi veta att Laura har en affär med maken till kvinnan i vinjett nummer två, Gina (Michelle Williams). Gina, hennes man och deras föga intresserade tonårsdotter håller på att bygga ett sommarhus och vill köpa loss ett stycke sandsten från en äldre man i trakten. Stämningen är konstant tryckt utan att någonsin bubbla över. Ingen känner sig sedd av de andra, särskilt inte Gina. Stenen blir här å ena sidan en amulett – den står för permanens, för tålighet – å den andra en blinkning till den mur som finns mellan de inblandade.

Reichardt har ett tydligt estetiskt uttryck och förmår regissera sina skådespelare med ovanlig precision, liksom suga ut det mesta ur en blick eller gest.

Så långt är Certain women på alla sätt en sympatisk film. Reichardt har ett tydligt estetiskt uttryck och förmår regissera sina skådespelare med ovanlig precision, liksom suga ut det mesta ur en blick eller gest. Stundtals är det emellertid lite oengagerande. Greppet med att låta kvinnornas respektive historier bara snudda vid varandra – det närmaste filmen kommer en dramatisk upplösning är att låta två av huvudpersonerna passera varandra på stan – är visserligen intressant, men bidrar eventuellt till det aningen bleka intrycket, till att Certain women då och då känns som vilken hyfsad amerikansk independent som helst.

Kristen Stewart.

Kristen Stewart.

Men så kommer den tredje och avslutande delen. Här spelar Lily Gladstone en ung rancharbetare med vidöppet ansikte och, förstår man, större erfarenhet av djur än av människor. Genom en slump hamnar hon på en kvällskurs i utbildningsrätt som hålls av en nyexaminerad jurist, Beth (Kristen Stewart). Beth är trött, sliten och exakt noll procent entusiastisk inför uppdraget – hon bor fyra timmar bort – men genom Gladstones karaktärs ögon framstår hon som överjordiskt vacker och intressant, så pass att även tittaren tycker sig se det då och då. När de båda kvinnorna sitter på den lokala dinern efter lektionen och äter hamburgare är det för Beth ren nödvändighet, ett sätt att få i sig något billigt och kaloririkt innan bilresan hem; för Gladstones karaktär är det förmodligen livets dittills mest romantiska ögonblick.

Om Reichardts mål är att tala genom tystnad – genom grå himlavalv, händer i fickor, ensamma bilfärder – har hon aldrig gjort det så bra som här.

Vad är det i den här enkelriktade och flyktiga kärlekshistorien som gör den så ljuvlig? Kanske är det Gladstones helt enastående rolltolkning – hur hon lyckas framstå som både tafatt och självsäker på en och samma gång, hur hon, trots en nästan total frånvaro av repliker, lyckas förmedla en sån mängd motstridiga känslor. Kanske är det hur blickarna ställs mot varandra, eller de långa, upprepade scenerna från det monotona arbetet på ranchen som föregår varje ny träff. Om Reichardts mål är att tala genom tystnad – genom grå himlavalv, händer i fickor, ensamma bilfärder – har hon aldrig gjort det så bra som här.

Annons