Kritik & essä Sebastian Lindvall, 9 november 2017

Med pappa mot stjärnorna i Midnight special

Jaeden Lieberher och Michael Shannon i Midnight special.

Med en sydstatssvettig filmografi Jeff Nichols har skapat sig ett namn som southern gothic-auteur. Sebastian Lindvall skriver om den beskyddande fadersfigurens kärleksfulla grepp i Midnight special.

FILM. Midnight special (Jeff Nichols, 2016). Se filmen här.

Ibland kan blotta glimten av en farkost få fantasin att sätta fart. Färg, form, skick, hastighetsgräns, var den varit, vart den är på väg – små spår av ägarens identitet. Föreställ er då en segelbåt, men strandad ovan mark och halvt ombäddad av grenar och grönska, först tänkt som ett slags klubblokal för två pojkar innan den visar sig ha använts som tillfällig bostad för en man på rymmen. Plötsligt får fantasin sällskap av en nostalgisk äventyrskänsla med lätt surrealistiska drag.

Det är en av de mest minnesvärda scenerna från Mud. Med hjälp av en smutsblond Matthew McConaughey i huvudrollen skjutsade filmen Jeff Nichols, manusförfattare och regissör, till en mer kommersiell liga. Med den lågintensiva släktfejden i debuten Shotgun stories, Take shelters magiska blåställsrealism och de sydstatssvettiga eldstriderna lite varstans i filmografin har Nichols blivit en av vår tids främsta southern gothic-auteurer som gör filmer om faderliga män. Just därför kan det verka något överraskande när Nichols teleporterar sig till barndomens populärkulturella potpurri med ett pangigt och påkostat science fiction-äventyr.

Mud (2012)

Mud (2012)

Farkosten i Midnight special (precis som Nichols andra film från 2016, Loving, har den gått direkt till video i Sverige) må vara en Chevrolet Chevelle, men Nichols har aldrig varit så nära stjärnorna. Särskilt den där coola 80-talsgalaxen som numera definieras av Steven Spielbergs utomjordiska besökare och John Carpenters Starman. Med andra ord: här är film som ligger helt rätt i tiden. Vindsvåningens dammiga vhs-fodral och nostalgiska synthar har ju trots allt åkallats i flera av 10-talets mest omskrivna genrefilmer – Cold in July, It follows och The guest, bara för att nämna några – och nu senast Netflixserien Stranger things. För idag tycks det inte krävas så mycket mer än en stämningsfull slinga och ett tidstypiskt typsnitt för att smeka publiken medhårs. I egenskap av nördig 80-talist kan jag givetvis relatera, men också tröttna på min förutsägbara nostalgi. Inte minst underhållningsbranschens enkla sätt att göra pengar på den.

Några minuter in i Midnight special tycks trenden vara sig lik. Retrofuturistisk spänning etableras med paranoia, vapen, en efterlyst pojke med mystiska simglasögon, elektroniska toner och en titelskärm som utklippt från en söndervikt pojkrumsaffisch. Men trots närmast övertydliga anspelningar på vår tids svaghet för kultfilmer från förr vilar något nytt över detta bidrag. Nichols signatur står skriven över de inkännande miljöbilderna, den självsäkra riktningen, det skärpta skådespelet och den beskyddande fadersfigurens kärleksfulla grepp.

Sedan Shotgun stories har de utvecklat ett skönt sinne för att ta in den amerikanska söderns vägar, sol och svettpärlor.

Efter att ha fritagit sin profetdyrkade och möjligen utomjordiska son Alton från en domedagssekt färdas Roy i sällskap av sin pricksäkre barndomsvän Lucas mot okänt mål. Ibland lyser det bokstavligt till i Altons ögon – därav glasögonen – och han visar sig besitta en märklig förmåga att kommunicera med rymden, styra radiosändningar och störta satelliter. Frågorna blir fler än svaren, trots pliktskyldiga förhörsscener med män som samlas runt bord för att försöka lägga ut texten. Jakten stannar sällan upp för tillbakablickar, information om huvudpersonernas förflutna eller eventuella framtid. Med det mesta höljt i dunkel blir man istället nyfiken på relationen mellan de tre i bilen. Känslan stärks för varje nödstopp – först hos en tidigare sektmedlem och senare Altons mamma (en enigmatisk, något underutvecklad roll för en vardagssliten Kirsten Dunst).

Trots höga insatser presenteras det mesta i krypterad form. Nichols har sagt att han prioriterar känslor framför handling, men visar med sin fjärde långfilm att oklarheter kan ta udden av det känslomässiga genomslaget. Samtidigt är det just det kryptiska i kombination med Nichols spiknyktra stil, förmågan att punktera vardagsrealism med mysticism och äventyrliga oförutsägbarheter, som får en film som Midnight special att sticka ut. Förutom den fantastiske skådespelaren Michael Shannon återförenas Nichols med fotografen Adam Stone. Sedan Shotgun stories har de utvecklat ett skönt sinne för att ta in den amerikanska söderns vägar, sol och svettpärlor. Nu med objektivet riktat även mot stjärnhimlen och dess utomjordiska gåtor blir samarbetet än mer oförutsägbart.

Midnight special blir således en njutbart udda upptäcktsfärd bortom referenserna till 80-talets populärkultur. Inte ens när eftertexterna rullar går det riktigt att säga vart filmen tog vägen – men är det nödvändigtvis något fel med det? Trots välbekanta nostalgikickar fick man ju se någonting nytt.

Se Midnight special här.

Annons