Kritik & essä Calle Wahlström, 8 september 2017

Dålig stämning i energiska heistfilmen Good time

Robert Pattinsons förvandlingsnummer fortsätter i bröderna Safdies intensiva heistfilm Good time. Calle Wahlström har sett en energisk skildring av New Yorks marginaler.

Sedan tiden som tonårsidol från Twilight-filmerna har Robert Pattinson jobbat hårt för att etablera sig som en seriös karaktärsskådespelare. 2012, samma år som den sista Twilight-filmen fick sin premiär, började övergången med David Cronenbergs filmatisering av Don DeLillos Cosmopolis och därefter har samarbeten med välrenommerade regissörer som James Gray och Werner Herzog följt. Härnäst väntar Claire Denis. Men först är han aktuell i Josh och Benny Safdies Guldpalmsnominerade Good time.

Den första affischen som släpptes för Good time känns i något avseende mer betecknande för Pattisons karriär än filmen. Med platinablonderat hår klättrar han på affischen upp ur vad som i filmen visar sig vara en petflaska fylld med syra. I fonden lyser ett öde nöjesfält. Kanske är det så långt man möjligt kan komma från blek franchisevampyr på bara fem år.

Good time är dock inte fullt så trippad och filmens titel bör trots rejäla mått svart humor inte tolkas alltför bokstavligt. Ständigt driven av Oneothrix Point Nevers nerviga synthar är det snarare en intensiv heistfilm om småtjuven Connie (Pattinson) som bestämmer sig för att ta med sin mentalt handikappade bror Nick (spelad av Benny Safdie som inte behöver skämmas det minsta jämte Pattinson) på ett bankrån. Det är inte mycket som går som det ska och för Connie väntar ett febrigt dygn av desperata försök att få ut Nick från häktet.

Nick är den enda person Connie håller kär eller ens visar missriktad hänsyn. Ändå är det från filmens öppningsscen uppenbart vem som riskerar att lida mest av Connies beteende. När en instabil flickvän (Jennifer Jason Leigh) inte kan ordna fram pengar till Nicks borgen eskalerar istället en moraliskt bankrutt irrfärd genom Queens under vilken Connie utnyttjar alla som kommer i hans väg. Bland annat förför han med patologisk charm en stenad sextonåring (Taliah Webster), bara för att locka hennes uppmärksamhet från kvällsnyheterna där hans egen efterlysning rapporteras, samt övertygar en spritglad fängelsekund om att lura sina polare på en knarkgömma. Den senare är spelad av Buddy Duress vars egen livshistoria lånat inspiration till Benny Safdies och Ronald Bronsteins manus.

Det är ett konsekvensdrivet förlopp, ständigt svindlande på grund av Connies kortsiktiga beteende och hela tiden hypnotiserande tack vare Pattinsons närvaro. Med en mindre karismatisk skådespelare hade Connies hänsynslöshet knappast varit lika kittlande.

Men som i alla bröderna Safdies filmer är det också viktigt att nämna omgivningen. Som vanligt genomträngs de gryniga bildrutorna av New Yorks gatuvimmel och staden tycks alltid spela en lika viktig biroll som i en Woody Allen-film. I The pleasures of being robbed, den oberäkneliga men fullkomligt njutbara regidebuten om en charmig ficktjuv, eller den mer fokuserade Daddy longlegs (inte att förväxla med någon Fred Astairehistoria) antyder den lunkande jazz som ackompanjerar filmernas förtexter mer än en geografisk samhörighet med Allen. Men till skillnad från Allen tar Safdiebröderna oss till stadens marginaler i ett vibrerande, nästan planlöst filmskapande som ligger långt närmare vardagligheten och temperamentet i en John Cassavetes-film eller förströdd indieproduktion som Bette Gordons Variety. (Föga förvånande toppar Cykeltjuven en lista bröderna sammanställt för Criterion följt av filmer signerade Cassavettes, Robert Altman och Bresson.)

Good time är den första av brödernas filmer att nå svenska biografer, men också i hemlandet har distributionen av deras filmer varit begränsad. Ironiskt nog hade Pattinson inte sett en enda av brödernas filmer när han bestämde sig för att uppvakta dem. För honom räckte stämningen i en stillbild från den olyckliga pundarromansen Heaven knows what för att veta att det här var regissörer han ville arbeta med.

I Heaven knows what, liksom i deras övriga filmer, har mycken energi vunnits ur förutsättningarna. De har filmat på smal budget, ofta utan tillstånd och har så att säga stulit tagningar från stadens trottoarer. En nästan neorealistisk metod som skänkt deras filmer en känsla av omedelbarhet och autenticitet. Det lever i allra högsta grad vidare i Good time samtidigt som den plötsliga närvaron av stjärnglans också tillåtit dem att filma på bank som köpcentrum, använda helikoptertagningar och smycka till och med små (men viktiga) biroller med namn som Leigh eller Barkhad Abdi (Captain Phillips). Det är en imponerande uppvisning av konstnärlig stringens. Och för Pattinsons karriär inte mindre än en milstolpe i en redan imponerande omdaning.

Annons