Kritik & essä Sanjin Pejković, 8 juni 2017

Konfliktfyllda porträtt på Tel Avivs dokumentärfilmfestival

The ancestral sin mottog filmkritikernas juyrpris på Docaviv.

Sanjin Pejkovic rapporterar från den israeliska dokumentärfilmfestivalen Docaviv.

Filmfestivaler, precis som akademiska konferenser, är lika på det viset att man under en kondenserad period träffar en mängd människor för första gången. De är ofta där av liknande anledningar som en själv och hela upplevelsen är tidsbegränsad. Sammanhållningen upplöses efter några dagar och risken är stor att man aldrig mer kommer att träffas under liknande former. Varje festival är därmed unik men bär på spår av déjà vu. Inramningen, drinkarna, småpratet, plockmaten – allt det känns igen, även om kontexterna varierar.

Årets Docaviv – dokumentärfilmfestival i Tel Aviv – bjöd på en mängd intressanta filmer och teman. Filmkritikernas jury som jag var del av täckte den nationella tävlingen, vilket gav mig chansen att se ett brett utbud av filmer. Att se 13 inhemska verk i tätt in på varandra på plats i Israel var en intressant upplevelse. Det har inte bara med framtida internationella filmfestivalernas filter att göra. För en sak är säker: det är bara några få av dessa 13 som kommer att ge sig ut på en internationell turné – de som tar upp det politiska tillståndet i landet och som skildrar vardagliga orättvisor. Filmer med mer ”vanliga” teman kommer däremot knappast att plockas upp. Till exempel The sign for love, om döva i Tel Aviv som försöker skaffa barn, som vann publikens pris.

Flera filmer berörde den komplexa vardagen i Israel och utanför, där enskilda människor på ett eller annat sätt faller offer för olika sorters systematiskt förtryck. En återkommande fråga som togs upp handlade om identitetsföreställningar. Flera filmer slog hål på myten om Israel som ett hem för alla judar och kunde visa på en strukturell rasism som genomsyrar och har genomsyrat landet genom historia.

The ancestral sin handlar om hur den israeliska regeringen, i sin desperation över att befolka öde områden, systematiskt diskriminerade vissa judiska grupperingar. Det handlar främst om nordafrikanska judar, som av europeiska judar sågs som lägre stående och mindre intelligenta om än användbara för sociala experiment, i syfte att stärka den nybildade staten. Filmens regissör är själv född av nordafrikanska judar och uppväxt i Yeruham, en så kallad utvecklingsstad i Negev-öknen, och har gjort ett massivt arkivarbete. Med empatiska ögon betraktar han alla de individer vars liv kontrollerades av radikala men nedlåtande israeliska politiker.

Filmen berörde mig bland annat för att den visade på den osentimentala inställning som låg bakom vissa beslut om tvångsförflyttningar. Vägrade man bosätta sig dit myndigheter hade bestämt blev man fråntagen alla sina rättigheter. Det fanns ingen chans att få ett jobb eller ens ett hyreskontrakt. Dessutom var det väldigt chockerande att läsa officiella dokument där den israeliska regeringen uttrycker sig nedsättande och öppet rasistiskt om svarta och mörkhyade judar som är så korkade att de lever i fred och samförstånd med sina muslimska grannar i Nordafrika. Vi i filmkritikernas jury gav priset till The ancestral sin inte bara för att den så brutalt dekonstruerar nationalistiskt baserade föreställningar men också för att den var djupt mänsklig och tragisk. Flera av filmens huvudpersoner med rötter i Marocko och Algeriet påpekar att de aldrig skulle flyttat till Israel om de visste vad europeiska judar tyckte om dem.

The promised.

The promised.

The promised angriper ett liknande tema från ett något annorlunda perspektiv. Under de senaste åren har en stor del franska judar emigrerat till Israel. Filmen rymmer tre berättelser, om en ung kille, ett medelålders par och en äldre kvinna. Marouanne, 18 år, vill byta ut sitt hiphopliv fyllt med antidepressiva mot ett liv som fåraherde i Jerusalems utkanter. Isabelle och hennes man orerar högt om hur svarta och muslimer tagit över Frankrike samtidigt som de påpekar att de inte är rasister och har många muslimska vänner. Valerie har bott i Israel i några år och jobbar på ett franskspråkigt tv-program. Hon längtar till Paris, hennes man har lämnat henne och återvänt och hon verkar ha glömt anledningen till varför ens ha flyttat. Allas förhoppningar grusas något av den hårda verkligheten de möter. Tanken om ett förlovat land byts sakta men säkert mot ett ifrågasättande om det egentligen varit så klokt att flytta.

The promised är en vacker och nyanserad dokumentärfilm, där mycket står outtalat. Ilska, frustration, besvikelse, rädslor och förhoppningar kan läsas i huvudpersonernas ansikten, snarare än att allt sägs rakt ut. The promised berör liknande frågor som The ancestral sin, om identiteter och föreställda gemenskaper, men kommer förmodligen fungera bättre på den internationella festivalmarknaden eftersom filmens tema är av en mer transnationell karaktär.

Muhi – Generally temporary.

Muhi – Generally temporary.

En film som jag gissar kommer att vinna ett antal publikpriser på internationella festivaler är Muhi – Generally temporary. Den kretsar kring Muhammad, en sjuårig pojke från Gaza, som från tidig ålder drabbats av en sjukdom vilket lett till att hans armar och ben amputerats. Filmen följer Muhi i sjukhuskorridorer i Israel dit han körts av israeliska aktivister. Hade han stannat i den isolerade Gaza skulle han inte ha överlevt.

I flera år har teamet följt Muhis liv på sjukhuset. Han är där med sin morfar som inte kan lämna sjukhusområdet eftersom han egentligen saknar tillstånd att vistas i Israel. Den otroliga berättelsen ger verkligen insyn i hur individer hamnar i kläm i problemfyllda områden. Paradoxen i att någon bestämt sig för att Muhis liv varit värt att rädda men att många andras liv inte verkar vara det belyses dock inte, vilket måste ha varit filmmakarnas avsikt. Komplexiteten skildras på gott och ont enbart utifrån Muhi och hans familjemedlemmars situation. Pojkens livsglädje, humor och värme smittar av sig på publiken och jag tror att Muhi har en lång och framgångsrik festivalväg att gå.

Vardagens schizofreni tas inte bara upp i flera av festivalens filmer. Faktum att två miljoner människor lever i Gaza, beläget bara 45 minuter från festivalhänget på Docaviv. Att Gazaborna bara har fyra timmar elektricitet om dagen är ett diskussionsämne på festivalen som bär en tydlig anti-Netanyahu-prägel. Många som jobbar med festivalen är aktivister av olika slag, kulturarbetare som inte riktigt accepterar den rådande situationen. Ingen av filmerna jag sett bär en tydlig pro-israelisk prägel, snarare är det många som på olika sätt kritiserar den officiella hållningen. Och det verkar fungera, åtminstone med tanke på publikens omfång. Över 50 000 besökare vittnar om att det finns en kritisk massa som inte blundar för oegentligheterna som utförs i Israels namn.

Annons