Kritik & essä Lars Gustaf Andersson, 10 maj 2017

I sanningens skugga med Lena Mattsson

Lena Mattssons När Hades blommar. Visas på Moderna museet i Malmö t.o.m. 22 september.

Lena Mattsson är en central svensk videokonstnär som i sin konst arkiverar kulturens skuggspel, skriver Lars Gustaf Andersson apropå nya verket När Hades blommar.

2014 intog Lena Mattsson Moderna Museet i Malmö med den kritikerrosade utställningen In the eye of the beholder, kretsande kring den legendariske förläggaren och författaren Bo Cavefors.

Hon återvänder nu som en i ett kollektiv i museets generalmönstring av Malmös punkgeneration: Malmö brinner: En utställning om revolt, drömmar och passioner, 1968-1988, som öppnade 22 april och pågår ända till 10 september. Mattssons bidrag är det mest kunskapsförmedlande i den brokiga uppställningen av assemblage och installationer som på olika sätt återskapar eller reflekterar de förflutna 70- och 80-talen.

Hon har denna gång gjort en entimmesvideo, När Hades blommar, fördelad över tre skärmar där hon låter tre viktiga konstnärer tala till punkt: Stry Terrarie från punkpionjärbandet Garbochock, Clemens Altgård från poesigruppen Malmöligan, och Carin Carlsson som på 80-talet gick på Konstskolan Forum, det som senare skulle bli Konsthögskolan, och som rörde sig som medverkande och observatör i den underjordiska kultur som frodades i Malmö.

Mattssons högt drivna tekniska precision är ett av villkoren för en poetisk suggestionskraft som förmår blåsa liv i det som troddes vara dött och förgånget.

Samtidigt presenterar Lena Mattsson en separatutställning, When Hades bursts with blooms,  på konstnärsdrivna Galleri Molekyl i Sorgenfri. Utställningen öppnade 5 maj och pågår till den 28 maj. Här har triptyken redigerats om till en enda stor skärm och dessutom fått sällskap av ytterligare några verk, bland annat en återkomst till ämnet Cavefors, den lilla smått geniala loopen In the shadow of the truth där Cavefors återigen framträder, nu som en skuggspelsfigur som klär av sig om och om igen utan att bli naken. Det är som Drottningens juvelsmycke av Almqvist, där intriganterna kommer på att sanningen är den bästa lögnen: ”Ni blir oigenkännlig, ingen människa skall tro att kirurgen klätt ut sig till kirurg; man gissar aldrig att sanning kan finnas i sanningen”.

Mattsson är en central svensk videokonstnär som i sin konst ansvarar för en dokumentarism som arkiverar kulturens skuggspel, det flyktiga skimret som kan pågå under några år i en ungdomsgeneration och sedan försvinna. Hades-filmen är en stark återkomst till Moderna och har ett naturligt sammanhang där, men i det mindre rummet på Galleri Molekyl fungerar den kanske än bättre. Det är i alla fall tydligt att Mattssons högt drivna tekniska precision är ett av villkoren för en poetisk suggestionskraft som förmår blåsa liv i det som troddes vara dött och förgånget.

Framför allt imponerar intervjun med Stry Terrarie, där denne står i centrum med sin egen berättelse och sitt eget ansikte, men där Mattsson skapar en inramning och ett sammanhang som överskrider genrens konventioner. Och i rummet intill dansar Bo Cavefors i sitt oändliga skuggspel, som en påminnelse om att punk inte nödvändigtvis måste ha med musik och tonår att göra.   

Nytt nummer!