Kritik & essä Sebastian Lindvall, 25 maj 2017

Gapig men känslig familjeåterförening i Inte hela världen?

Ifjol prisades Xavier Dolans Inte hela världen? i Cannes – i helgen får filmen svensk biopremiär. Sebastian Lindvall ser en stimmig men fin familjeskildring.

BIO. Inte hela världen? (Xavier Dolan, 2016).

Med tonårstrotsiga debutfilmen Jag dödade min mamma blev den då 20-årige Xavier Dolan en omedelbar Cannesfavorit. Sju år senare, på scen för att motta Grand Prix för sin sjätte långfilm Inte hela världen?, var responsen mindre entusiastisk. Ljumma applåder, några burop, ett pressrum fyllt av gäckande kritiker – vem ska ta Dolan på allvar utom Dolan själv?

Kanske beror det på att hans filmer bygger catwalks för skådespelare som liknar JC-modeller, vars livsöden ljudläggs med hippa playlists och känslostormar släpps lösa med chica koreografier i slowmotion. Fast det råder ingen tvekan om att Dolan talar filmens språk. Han besitter en rytm, en förståelse för form, en självklar röst – föddes han flytande? Problemet ligger snarare i den bristande dynamiken med för mycket falsett på maxvolym.

Det har inte blivit bättre med åren. Den som fick tinnitus av Mommy lär behöva öronpropparna till den gapiga familjeåterföreningen Inte hela världen?, baserad på Jean-Luc Lagarces pjäs Juste la fin du monde men med förlagans svävande monologer och abstraktioner omstuvade till tydligare frontalkrockar mellan starka personligheter.

Som vanligt satsar Dolan på intensitet, inte sprungen ur antal repliker lika mycket som i hur dialogerna styckats upp i närbilder och täta halvbilder. Ansikten skiftar mellan offensiv och defensiv, med uppspärrade ögon, ibland tårögda, svettiga tinningar och käftar som rör sig som skällande hundars.

Gaspard Ulliel.

Gaspard Ulliel.

Överanvändningen av filmiska utropstecken blir snabbt utmattande, men vid gränsen till det outhärdliga uppstår också något intressant. Dolan liksom finhackar varje mening, ger ansikten åt tomma ord och färglägger familjemedlemmarnas emotionella stamningar. De sköna bilderna tar rygg på ljudspårets överdrifter.

I centrum av allt brus står Louis, en ung man som återvänder hem för första gången på tolv år för att träffa sin familj – den smygrökande mamman, gräsrökande lillsyrran, periodrökande storebrorsan och dennes nervösa (till synes rökfria) fru. Nu främling i sitt eget barndomshem fastnar han i en samlingspunkt för kommunikativa handikapp. Louis vet inte hur han ska hälsa på sin svägerska (handslag eller kindpuss?), och hans familj verkar stressade över att osäkerheten ska smitta av sig. Så de gör vad de kan och snackar sönder situationen. Men vad ska de prata om? Hur länge har han tänkt stanna? Och varför är han överhuvudtaget hemma? Den sista frågan besvaras redan i prologen: Louis har åkt hem för att avslöja att han är döende. Givetvis uppstår aldrig rätta tillfället. Det ena leder till det andra, det tjafsas, missförstås, blir hela tiden fel – frustrationen är total.

I rollen som mamman gör Nathalie Baye en nerskalad miniatyr av mamman i Mommy. Mer överraskande är Marion Cotillard som den blyga och tvekande svägerskan som ständigt säger fel, ångrar sig, korrigerar sin grammatik i var och varannan mening medan Vincent Cassel fullkomligt lyser som hennes övertände och bittre machomake som suckar, skriker och överröstar. Han tar även varje chans att göra narr av sin osäkra syster, fint spelad av en tatuerad Léa Seydoux, och stör sig något oerhört på sin lillebrors poetiska öga för pretentiösa detaljer.

Marion Cotillard.

Marion Cotillard.

I det snacksaliga sällskapet är Louis ensam om att vara en ordens man, en språkmänniska, med välformulerade små vardagsbetraktelser och en antydd karriär som framgångsrik pjäsförfattare. Ändå tiger han för det mesta. Han svävar fram, försiktigt, betraktar, lyssnar efter nostalgins svaga viskningar. Ett lugn i stormen vars blotta närvaro fungerar likt socialt laxermedel som får omgivningens mundiarré att forsa ut.

I rollen som denne fåordiga katalysator är Gaspard Ulliel alldeles utmärkt. Hans skulpterade smilgropar och självsäkert kisande ögon – rent ut sagt outhärdliga drag i Hannibal rising – får en annan betydelse när en hel familj stör sig, söker svar i blicken, låter hopp och besvikelser och förväntningar hänga över hans svaga axlar. Plötsligt vill jag ta honom i försvar.

För man vill ju att han bara ska skärpa sig och sjunga ut, samtidigt som familjens sätt att förstöra varje konstpaus får en att förstå hans tystnad. Ibland måste man ju fly fältet för att hitta, eller ens höra, sin egen röst.

Det är skickligt hur Dolan samlar oväsen och använder Ulliels yttre som både måltavla och projiceringsyta. På det stora hela är Inte hela världen? en film där Dolans svagheter ger ett sken av styrka, där han istället för att stämma in i skrikkören väljer att lyssna.

I allt stim ryms en rätt fin historia.

Nytt nummer!