Kritik & essä Charlotte Wiberg, 27 april 2017

Laibach i Nordkorea

Laibach i Liberation day (2016)

En ny dokumentär skildrar turerna kring det slovenska industribandet Laibachs spelning i Nordkorea. Charlotte Wiberg har sett den.

Nyheten att konceptuella industribandet Laibach skulle spela i Nordkorea var så absurd att det var svårt att ta den till sig. Det var liksom både för hemskt och för bra. Hemskt för att Nordkorea är en vidrig och farlig diktatur, och Laibachs besök kan ses som a) en legitimering av den, och samtidigt som b) ett slags avväpning av den som kan spela ned grymheten i systemet och få det att framstå som ett fascismens Disneyland. Att de skulle spela musik ur Sound of music gör ju inte precis saken mindre komisk. ”Bra” för att Laibachs medvetet fascistiska, totalitära stil naturligtvis rent estetiskt passar in som handsken av järn som omsluter näven av stål. ”Nordkorea ser ut att vara designat av Laibach”, säger regissören Morten Traavik som gjort filmen Liberation day om Laibachs konsertbesök. Med Laibach kanske diktaturen får en oväntad och skev spegelbild.

Men naturligtvis kände nordkoreanerna redan till Laibach när de kom. Det häpnadsväckande är att de aldrig varit inbjudna, och uttryckligen ogillas av nordkoreanska representanter, men ändå får spela. Vid välkomstmiddagen läser en av dem upp ett yttrande som klargör att Laibach aldrig bjudits in, och aldrig kunnat bjudas in till Nordkorea eftersom de är ett fascistiskt band och Nordkorea är ett antifascistiskt land (kommunistiska diktaturer brukar kalla sig det). Så hur i hela friden kunde det komma sig att Laibach faktiskt satt där vid middagsbordet?

”It’s all me”, säger regissören (Laibachfans kanske känner till honom sedan han regisserat videon till låten ”The Whistleblower”). Det visar sig att han besökt Nordkorea minst arton gånger. Varför, vad har han gjort förutom denna Laibachhappening? När filmen visades på Göteborgs filmfestival ville publiken veta. “Googla mi”g, svarade Traavik, och lade till – ”allt jag har gjort har jag gjort för att kunna genomföra detta”. Jag googlar och hittar ett antal konstnärliga projekt Traavik genomfört med nordkoreansk medverkan. På sin hemsida omtalar han landet bara i positiva termer; att deras musiker håller en hög nivå, att han vill visa fram nordkoreanskt konsthantverk, till exempel. Ett projekt handlar om att med nordkoreansk hjälp skapa en massinscenering i Norge, en gigantisk bild som skapas av att många människor håller upp små delar av den. Jag kan se hur Traavik kan fungera som någon slags emissarie för nordkoreansk kultur, och därför uppskattas av Nordkorea, som så att säga ”låter honom hålla på”.

Laibach live i Nordkorea.

Ändå är det han gör något annat än propaganda för landet. Alla projekt handlar om internationella samarbeten, om att öppna upp. Ett kommande är att starta ett slags tillfällig internationell konstakademi som skulle vara belägen i den så kallade ”demilitariserade zonen”; den lilla remsan land på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Vad gäller filmen om Laibach så ska det göras klart att den verkligen inte utgör någon form av propaganda (det skulle vara för Laibach i så fall). Vi får se processen fram till konserten, och hur censuren hela tiden lägger sig i. De tvingas ta bort alla inslag som direkt handlar om Nordkorea (de hade bland annat planerat att sjunga en välkänd nordkoreansk sång som hyllar befrielsen från japansk ockupation). Truppen följs hela tiden av magerlagda kommissarier iklädda en märklig blandning mellan skjorta och militärjacka som måste godkänna vart de ska gå, hurdana bilder de ska ta och hur de ska se ut. Antingen ska alla eller ingen bära solglasögon på en gruppbild, exempelvis.

Från Laibach själva är det ganska tyst. Ansiktet utåt, sångaren Milan Fras (som mirakulöst får behålla sin huvudduk trots invändningar från värdlandet), säger ingenting men har skrivit ett uttalande å gruppens vägnar som klargör att de betraktar Nordkorea som ett ofritt, totalitärt land. Därmed står det klart, för den som trott något annat, att konserten inte innebär någon form av stöd för det nordkoreanska systemet. Nå, de hade naturligtvis kunnat avstå från att resa dit. Men, nu var det ju som sagt inte så att de egentligen blivit inbjudna. En Leonard Cohen-rad som upprepas flera gånger i filmen är: ”There´s a crack in the wall, that’s where the light gets in”. Hålet i muren är detta osannolika främmandebesök.

Frågan är om den nordkoreanska publiken känner sig upplyst. Det verkar tveksamt utifrån publikbilderna från konserten. Kameran sveper över nollställda eller lite konfunderade ansikten. Någon sitter och sover. ”Så nu har jag fått lära mig att det också finns den här typen av musik”, sade en kvinna diplomatiskt till kameran efter konserten. Det rymdes två tusen personer i publiken, ”helt vanliga nordkoreaner” enligt Traavik. Men jag undrar jag. Hade detta ägt rum i DDR hade ledningen tagit noggrann kontroll över vilka som skulle få gå på konserten, och i möjligaste mån också styrt publikens beteende. Jag tvivlar på att det skulle förhålla sig på något annat sätt i Nordkorea.

Industrirockare poserar framför propaganda.

Men, vad vet jag. Inte mycket mer än innan jag såg filmen. Traavik (den egentliga huvudpersonen i dramat) säger under publikstunden efter filmvisningen att han velat öka förståelsen både för Laibach och för Nordkorea. Och den som inte riktigt känner till Laibach eller bara har ett ytligt intryck av gruppen får lära sig en hel del om dem (bland annat med hjälp av den obligatoriske popfilosofen Slavoj Žižek, om nu någon fortfarande orkar lyssna på honom). Men det finns ingenting i filmen som förändrar min bild av Nordkorea.

Tvärtom visas i Liberation day hur farligt landet kan vara för besökare genom exempelvis nyhetsbilder på en gråtande ung amerikan som döms till femton års straffarbete efter att ha tagit med sig en poster från sitt hotell. Detta hände så sent som i mars 2016. Att sedan Ivo Saliger å gruppens vägnar nu i efterhand gör barnsliga uttalanden till landets fördel, om hur trevligt och respektfullt bemötta de blev, hur välkomna amerikanare skulle vara, hur trevligt det är att man kan röka marijuana på Pyongyangs gator och hur ingen svälter på landsbygden (hur vet han det?) är en annan sak. Filmen i sig säger ingenting sådant (och visar någonting helt annat än vänlighet från politrukernas sida).

Snarare skapar Liberation day ett mysterium, eller är ett mysterium i sig själv. Jag får andan i halsen när Traavik under repetitionsarbetet skäller ut en nordkoreansk funktionär för att den nordkoreanska delegationen inte visar respekt för det konstnärliga arbetet. Hur kan han komma undan med det, och hur kan han nu åka runt med den här filmen samtidigt som han fortsatt har kontakt med Nordkorea för nya projekt? Kommer historien att visa att han, i likhet med många av dem som odlade kontakter med DDR, i själva verket är lierad med styret på ett eller annat sätt? Eller är han bara en helig dåre med smak för totalitär konst och förmåga att föra människor samman? Det är detta alternativ jag hoppas på.

Annons