Kritik & essä Charlotte Wiberg, 6 april 2017

Christine Chubbuck med kameran som vapen

Rebecca Hall i Christine (Antonio Campos, 2016)

Två filmer behandlar världens första direktsända självmord 1974 på diametralt olika sätt. Charlotte Wiberg har sett dem.

STREAMING. Christine (Antonio Campos, 2016) och Kate plays Christine (Robert Greene, 2016).

Christine Chubbuck tar sig själv väldigt mycket på allvar. För mycket, skulle väl de flesta säga. Hon är en lång, mörk kvinna med distinkta ansiktsdrag och en mörk, auktoritativ, lite monoton röst. Hennes sätt att röra sig är osäkert, lite klumpigt, som att det vore mödosamt att manövrera de långa armarna och benen. Så spelas hon i alla fall av Rebecca Hall i Antonio Campos Christine, som handlar om den högst verkliga nyhetsreportern som sköt sig i huvudet i direktsändning 1974.

Vad kan få en människa att göra något sådant? Vilken verklighet bor hen i? För den som ser självmord som en aggressiv handling gentemot omvärlden måste Christine Chubbuck vara det ultimata argumentet. Att tvinga världen att titta, göra sin personliga smärta till något viktigare än världshändelserna, kasta sig med all kraft in i tittarens tillvaro genom att kullkasta alla regler för television och nyhetsförmedling.

För den som ser självmord som en aggressiv handling gentemot omvärlden måste Christine Chubbuck vara det ultimata argumentet.

Campo lyckas faktiskt göra handlingen begriplig. Christines självmord är naturligtvis inte oundvikligt, men det följer sin egen logik. Det är ett sätt att kasta det avvisande hon upplevde att hon fick av omvärlden tillbaka i ansiktet på den – ”detta är vad ni vill”.

Själva påannonseringen av det egna självmordet säger att det handlar om en protest mot vad hon uppfattar som nyhetsförmedlingens förråande: ”In keeping with Channel 40’s policy of bringing you the latest in blood and guts and in living color, you are going to see another first – an attempted suicide”. Chubbuck fick inte gensvar från sin chef för sin mindre sensationalistiskt orienterade journalistik. Men det finns förstås också andra, mer privata skäl till handlingen.

Som ständigt självmedveten och självkritisk är Campos Chubbuck lätt paranoid. Hon sätter sig själv i centrum och ser sig som föremål för omvärldens kritiska intresse. Kollegorna på tv-stationen är trevliga mot henne, i synnerhet redigeraren Jean, men hon vill ha mer. En grym besvikelse är att nyhetsankaret George, som hon är kär i, bara ser henne som någon som behöver hjälp. Hon ömsom sätter upp murar omkring sig och ömsom tvingar sig på omgivningen på ett sätt som är rena giftet för en ung kvinna i en patriarkal värld. Mjuk och behaglig she was not. Lätt autism, funderar jag på. Borderlinestörning? Dagens diagnosticerande både förklarar och bortförklarar.  

Kate Lyn Sheil i Kate plays Christine (Robert Greene, 2016)

Kate Lyn Sheil i Kate plays Christine (Robert Greene, 2016)

Diametralt motsatt detta ganska rätlinjiga psykologiska porträtt är metafilmen Kate plays Christine i regi av Robert Greene, där skådespelerskan Kate Lyn Sheil som titeln antyder ska spela rollen av Christine Chubbuck i en fiktiv spelfilm. Här närmar vi oss alltså Chubbuck indirekt, medan det som är i fokus är själva processen att förbereda sig inför en roll. Sheil gör efterforskningar, pratar med personer som har direkt eller indirekt anknytning till historien, och pratar om att försöka vara solidarisk med Chubbuck som kvinna i en manligt dominerad värld.

Här har försiktigheten, rädslan att exploatera och vetskapen om det omöjliga i att fullt ut gestalta en annan människa tagit överhanden. De egna motiven ifrågasätts. Då Sheil ska gestalta själva skottscenen vänder hon sig mot regissör eller publik och frågar allt mer desperat varför ”vi” vill se detta. I brist på svar vänder hon ändå pistolen i nacken och trycker av.

Jag frågar mig vad metahistorien egentligen tillför. En regelrätt dokumentär vore intressantare.

Naturligtvis kan ingen av filmerna sägas visa ”sanningen” om Christine Chubbuck. Båda för fram bilder av Christine som kan ifrågasättas. Var hon verkligen oskuld? Vem var den där George och hurdan var deras relation egentligen? Kate plays Christine är delvis konstruerad som en dokumentärfilm, med intervjuer och visst material från Chubbuck själv.

Jag frågar mig vad metahistorien egentligen tillför. En regelrätt dokumentär vore intressantare. Ifrågasättandet av våra motiv för att vilja se och berätta om det offentliga självmordet bortser från att Christine Chubbuck själv, verklighetens Christine Chubbuck, uppenbarligen ville bli sedd. Självmordet måste ses som en kommunikativ handling. Campos traditionella biofilm Christine pekar mot den Christine som en gång fanns, medan Greenes metafilm cirklar runt sig själv. Jag finner den förra mer givande än den senare.

Se Christine här.

Se Kate plays Christine här.

Annons