Kritik & essä Calle Wahlström, 5 februari 2017

Göteborgs filmfestival: Dawson City är en fascinerande dokumentär om 500 rullar nitratfilm i en swimmingpool

Istället för att göra en konventionell dokumentär överbefolkad av talking heads skapar Dawson City ett poetiskt montage av den restaurerade nitratfilmen.
Dawson City: Frozen Time (Bill Morrison, 2016)

Dawson City: Frozen time (Bill Morrison, 2016)

Att närmare åttio procent av alla stumfilmer uppskattas ha gott om intet är en omständighet nära förbunden med den tidiga filmens själva bas: nitrat. Först på slutet av 1940-talet skulle det högst brandfarliga materialet ersättas av acetatbaserad säkerhetsfilm. Vid det laget hade mycket film – och många biografer med den – brunnit upp medan stora mängder förstörts eller grävts ner som ett slags säkerhetsåtgärd. I Dawson City blev det senare praxis.

Avogt beläget utmed Yukonfloden blev det kanadensiska guldgrävarsamhället slutstation för många filmer under det tidiga 1900-talet. Då filmbolagen inte ville ha tillbaka filmer som redan varit i cirkulation under några år kunde de helt enkelt dumpas i floden som vilket bråte som helst. Men mycket grävdes också ner för att säker slutförvaring. Om det, som en del av filmmediets liksom Dawson Citys historia, berättar den experimentella dokumentärfilmaren Bill Morrisons Dawson City: frozen time.

Morrisons film bygger både materiellt och idémässigt på ett sensationellt filmfynd. När Dawson Citys idrottshall revs 1978 hittades kring 500 rullar film i en gammal swimmingpool. Mycket av materialet var svårt fuktskadat men på det stora hela välbevarat tack vare regionens permafrost.

Istället för att göra en konventionell dokumentär överbefolkad av talking heads skapar Morrison ur det restaurerade materialet ett vackert montage som är lika delar cinefil poesi och kreativ mediearkeologi. I enlighet med filmfyndets stumma natur berättas större delen av filmen i undertexter, tematiskt understött av filmsnuttar från de upphittade filmerna, men också från andra arkiv. Istället för berättarröst hörs Alex Somers vackra, om än ibland väl tuggande, tonsättning på filmens ljudspår. Att Somers bland annat agerat producent åt Sigur Rós hörs väl.

Berättandet präglas av en intelligent disposition som låter till synes överflödiga detaljer falla på plats och sjunka in i takt med att Morrison knyter ihop sin film. Det löper röda trådar både kort och tvärs – bland annat avhandlas film, historia, guldrushen, baseboll och en swimmingpool – men nästan ingen lämnas hängande. Samtidigt hade filmen gott kunnat klippas ner något. Men har man tålamod med dess långrandiga natur är Dawson City: frozen time ett fint ode till filmmediet och ett uppfriskande sätt att skriva en stads historia.

Annons