Kritik & essä Calle Wahlström, 4 februari 2017

Göteborgs filmfestival: Certain women är Kelly Reichardts mest rörande film hittills

Kelly Reichardt är något av en mästare på att skildra amerikanska landskap – och göra sublimt subtil drama om människorna som befolkar dem.
Certain women (Kelly Reichardt, 2016)

Certain women (Kelly Reichardt, 2016)

Kelly Reichardt är något av en mästare på att skildra amerikanska landskap – dess öppna slätter och hägrande bergspass, småstädernas öde gator och lysrörsbelysta diners. I hennes nya film, Certain women, skapar fotografen Christopher Blauvelt (som tidigare fotat Reichardts Meek’s cuttoff och Night moves) i närapå varje kamerainstallation kompositioner som med ens för tankarna till enslig- och ödsligheten i Edward Hoppers måleri. Det är ett utmärkt sceneri för en film upptagen med avstånd människor emellan.

I förgrunden passerar tre kvinnor i tur och ordning i oberoende episoder baserade på berättelser av författaren Maile Meloy. Förvisso snuddar de tre kvinnornas liv vid varandra, men utan någon omvälvande verkan.

Avstånden i Certain women handlar till stor del om bristande kommunikation och kanske framför allt om att inte bli lyssnad på som kvinna. Advokaten Laura (en fenomenal Laura Dern) försöker förgäves få den envise klienten Fuller (Jared Harris) att inse sitt falls utsiktslöshet. När hon som en sista utväg ber en manlig kollega om hjälp svarar Fuller bara ”ok” när han från en man får höra vad Laura sagt i flera månader. I nästa scen konstaterar Laura över telefon att hon skulle slippa liknande upprepningar om hon bara var man. Mannen på andra sidan tråden, hennes gifte älskare Ryan (James le Gros), lyssnar knappt.

Ryan lyssnar lika lite på sin fru Gina (Michelle Williams) och hennes kapitel i filmen hanterar försiktigt den kollapsande kommunikationen i ett förhållande på tomgång.

Laura och Gina tycks ha växt in i situationer präglade av en pockande men outtalad känsla av tomhet som blivit synonym med deras vardag. I filmens tredje del är däremot den blyga ranchskötaren, som spelas av Lily Gladstone, inte lika resignerad. Kanske för att hon till synes inte har lika mycket att förlora. Hennes trevande uppvaktning av Kristen Stewarts ofrivilliga lärare markerar i varje fall filmens mest hoppfulla avsnitt, även om förälskelsen må vara hopplös.

Tillsammans utgör de tre delarna en sublimt subtil berättelse om en melankolisk tillvaro, på en gång underfundig och smärtsam, i Reichardts hittills mest tonsäkra och rörande film.

Nytt nummer!