Kritik & essä Calle Wahlström, 3 februari 2017

Göteborgs filmfestival: Aloys är en retroflirtig deckare från Schweiz om kommunikationsproblem

Den infantile Aloys är en nitisk, tillknäppt och nojig privatdeckare som för tankarna till Gene Hackman i Avlyssningen.
Aloys (Tobias Nölle, 2016)

Aloys (Tobias Nölle, 2016)

Årets festivalaffisch, signerad Annika von Hausswolff, pryds av två hoptrasslade telefonlurar mot rosa fond. En bild som bland annat hintar om kommunikationssvårigheter. Något som också är ett givet tema i många av festivalens filmer, exempelvis i Kelly Reichardts mästerliga Certain women.

Mer specifikt får bilden mig att tänka på schweizaren Tobias Nölles långfilmsdebut Aloys, där filmens titelkaraktär inleder ett minst sagt udda telefonförhållande. Den folkskygga och hämmade privatdetektiven Aloys (Georg Friedrich) iklädd pastellblå pullover omger sig med medieapparatur tillhörandes föräldragenerationen – gamla sladdtelefoner, tjockteve, förstärkare och bandspelare. En allt vanligare scenografisk retroflirt, men här fyller apparaterna och de murriga tapeterna och gardinerna i Aloys lägenhet en funktion som fysiska spår av en avliden pappa vars ande vilar tungt över hans medvetande.

Beväpnad med en videokamera tillbringar Aloys sin tid med att spionera på människor. Först och främst åt klienter. Men utöver otrogna makar dokumenterar han även sina grannar, sin katt, fåren han passerar på vägen hem liksom en gammal skolkamrat som känner igen Aloys efter pappans begravning. Hemma i bokhyllan har han kassettband innehållandes över 5000 timmar film.

Det är när Aloys blivit bestulen på sin kamera och ett gäng kassetter som han blir kontaktad av en okänd kvinna med mystisk agenda. Dels ifrågasätter hon Aloys etik och riktar videokameran och bevakningen mot honom själv. Dels vidgar hon hans sinnen genom att över telefonlinjen dra in honom i en snårig föreställningsvärld.

Bildmässigt börjar Aloys som om någon slängt ett förtätat och suggestivt filter på en Ulrich Seidl-film. Både miljöer och situationer känns befryndade samtidigt som Aloys dova verklighet är långt mer upphöjd. Men i takt med att verkligheten grumlas och telefonerandet med den okända kvinnan intensifieras rör sig filmen in i mer färgsprakande fantasier. En verklighetsflykt och ett uttryck för psykisk ohälsa som trots ett uppskruvat och plötsligt gulligt tonläge vidhåller närheten till mörkret. Mycket för att den infantile Aloys är en privatdeckare lika nitisk, tillknäppt och nojig som Gene Hackman i Avlyssningen, om inte hispigare ändå.

Nytt nummer!