fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 31 januari 2017

Göteborgs filmfestival: The ornithologist är en kajakfärd som utvecklar sig till en syratripp

João Pedro Rodrigues brokiga film anspelar på helgonet Antonius av Padua, men det rör sig om en minst sagt blasfemisk och queer allegori.
The ornithologist (João Pedro Rodrigues, 2016)

The ornithologist (João Pedro Rodrigues, 2016)

I portugisiska The ornithologist påbörjar ornitologen Fernando (Paul Hamy) en kajakfärd som först framstår som en ännu febrigare Den sista färden. Men resan utvecklar sig som en syratripp och när Fernando långt in på färden möter tre amasoner tänker jag lika mycket på Zardoz, det långt campigare fantasyäventyr med vilket John Boorman skulle följa upp Den sista färden. En annan jämförelse skulle vara att The ornothologist stilmässigt åkallar den surrealism och kusliga mystik som utvinns med hjälp av den hårda digitala looken i David Lynchs senare filmer.

Egentligen är jämförelserna inte mycket mer än banala försök att närma sig João Pedro Rodrigues brokiga film som ingår i festivalens fokus på Gudar och människor. Mer än något av det ovanstående anspelar den på helgonet Antonius av Padua,men det rör sig om en minst sagt blasfemisk och queer allegori.

Antonius är nog mer välbekant i en romersk-katolsk kontext och mycket av symboliken går mig förmodligen över huvudet, men precis som Antonius blev skeppsbruten kapsejsar Fernandos kajak när han får syn på en vacker stork. Uppsköljd på en flodbädd tas han omhand av två inte helt tillförlitliga kinesiska pilgrimer som förirrat sig långt bort från Jakobsleden, och över gränsen till Portugal, på sin väg till Santiago de Compostela.

Därefter följer möten med en festande sekt i prålig fjäderdräkt, en dumhunkig och dövstum fåraherde vid namn Jesus samt redan nämnda amasoner. Snart nog finner sig också Fernando, ornitologen, iakttagen av skogens alla fåglar i otäckt förvrängda point of view-bilder.

Antonius av Padua är bland annat skyddshelgon för förlorande ting och resande. Hans födelsenamn var dessutom Fernando. Hur den vetskapen gör ornitologens irrfärd mer begriplig är höljt i dunkel, men omsluten av vida naturvyer i cinemascope och med varslande dissonant fiolgnissel triggas i en nyfikenhet av Rodrigues bisarra, ofta stämningsfulla kompott av ytterligheter, mystiskt obehag och flabbig komik.

Spänningen hålls inte uppe under hela ornitologens väg, men skulle han beskrivas som ett filmiskt skyddshelgon, skulle det vara av allt det som är uppiggande camp.

Annons