fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 5 januari 2017

Jim Jarmuschs Paterson är vackert flödande om poetisk busschaufför

Adam Driver gör den kringdrivande huvudrollen i Paterson. Det är Jim Jarmuschs mest välkomponerade film sedan Ghost dog, skriver Calle Wahlström.

FILM. Paterson (Jim Jarmusch, 2016). Se filmen här.

Filmvärlden bjuder för närvarande på en hel del poet- och författarskildringar, däribland Terence Davies A quiet passion om Emily Dickinson, Maria Schraders Stefan Zweig: Farewell to Europe och Pablo Larraíns Neruda. Men det behöver förstås inte handla om biografiska utforskningar eller redogörelser, författaren är också en vanligt förekommande fiktiv karaktär i egenskap av krönikör av filmens händelser, vare sig de är bevittnade eller självupplevda. Så till exempel i helgens svenska premiär, Ivica Zubaks Måste gitt, där småtjuven Metins hemliga dagbok om livet i orten hamnar på ett fint bokförlags bord.

Det går däremot att fråga sig i vilken utsträckning filmerna faktiskt uppehåller sig vid själva skrivandet eller dess förutsättningar, något Jacob Lundström nyligen rörde vid i en svensk kontext med anledning av just Måste gitt. Visst får vi se Metin (Can Demirtas) sitta och skriva på sitt pojkrum, men filmen lägger ingen större tyngd på skrivandet utan uppehåller sig hellre vid det kulturella avståndet mellan Jordbro och förlagsvärlden.

En film som däremot gör disciplinerade uppehåll vid den prövande upprepning det kan innebära att skriva är Jim Jarmuschs Paterson. Precis som Metin skriver filmens titelkaraktär (spelad av en precis lagom disträ Adam Driver) för sig själv, och inte för någon omvärld, i en hemlig svart liten bok som flickvännen Laura (Golshifteh Farahani) bönar honom att göra kopior på. Bortom det uppenbara, som att Paterson är en busschaufför i New Jersey och Metin pantsätter kinakopierade Patek Philippe-klockor på Götgatsbacken, skiljs de åt av att den senare nedtecknar sitt liv medan Paterson går upp i sin poesi.

Titeln syftar även till den stad i New Jersey där filmen utspelar sig, ett samhälle en gång skildrat av poeten William Carlos Williams i boken med samma namn. Där växte även Allen Ginsberg upp. Någonstans handlar filmen lika mycket om samhället som personen Paterson. Under veckans sju dagar inrutar han sig i samhället genom strikta rutiner. Han kör sin buss, alltid samma rutt, skriver på rasterna, går ut med en hund som knappast är hans bästa vän och dricker varje kväll en öl på en lokal bar.

Paterson (Jim Jarmusch, 2016)

Paterson (Jim Jarmusch, 2016)

Skrivandet som rutin eller process skildras genom det prövande inpräntandet av en dikt om en tändsticksask av märket Ohio blue tips. Gång på gång läser Paterson de rader som också nedtecknas ovanpå bilden. Kanske inte en manual för aspirerande poeter, men en vaksam skildring som bryr sig om mer än poesins eller prosans slutliga form.

Om än mer subtilt är också Paterson en film om kulturellt kapital och kulturella avstånd. Det understryks i ett slumpmässigt möte med en tioårig flicka, även hon poetiskt lagd. Deras samtal avslutas med hennes något överraskade konstaterande: ”how cool”, en busschaufför som läst Emily Dickinson.

Till skillnad från i Måste gitt, som lägger nästan allt krut på att underbygga kulturkrock, tillhör inte ”finkultur” bara en övre medelklass i Jarmuschs värld. Istället läser också vanliga arbetare. På den stammistäta bar Paterson frekventerar trängs popkulturella dignitärer som Sam and Dave, Iggy Pop, Abbot och Costello tillsammans med just William Carlos Williams (Patersons stora idol) på bartendern Docs (Berry Shabaka Henley) wall of fame. 

Men Jarmuschs Paterson är förstås en fantasivärld långt ifrån lika ruff som den verkliga staden (mer om det, Jarmuschs vurm för klipprummet och filmens relation till Williams eller poeter tillhörandes den så kallade New York-skolan går att läsa i den här intervjun). Överhuvudtaget är det är en vackert flödande fantasi som följer hans bussrutt, vardagen med Laura, liksom småprat på baren med jämlik hängivenhet. Samtidigt representerar Paterson nog en verklighet för många som drömmer om eller lever med det skrivna ordet – poet, författare som kritiker behöver ju ofta ett levebröd vid sidan av. Oavsett är det Jarmuschs mest välkomponerade film sedan Ghost dog.

Annons