fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković Sanjin Pejković, 22 september 2016

Sexstrejk mot gängvåld i Spike Lees bländande musikal Chi-raq

Antivåldsbudskapet propageras i varje bildruta
Chi-raq (Spike Lee, 2015)

Chi-raq (Spike Lee, 2015)

Under många år har Spike Lee på gott och ont fungerat som Amerikas dåliga samvete, som att han sitter på landets ena axel och obarmhärtigt skriker det som inte sägs rakt ut. Under sina tre decennier som verksam filmskapare har han också pekat på intressanta samband mellan sina egna filmer och den verklighet som alltjämt är vardag för afroamerikaner i dagens USA.

När Eric Garner häromåret dödades av polisen på öppen gata i New York lade Lee upp klippet ”Radio Raheem and The Gentle Giant” på nätet – en korsklippning mellan bilderna på Garners död och scenen i Do the right thing från 1989 när Radio Raheem långsamt stryps av poliser. Klippet påminner om det transcendentala mötet som ibland kan uppstå mellan fiktion och verklighet.

Hans bästa filmer har också alltid haft en nödvändig dos av predikan och varit rotade i tanken om att förändra samhället, attityderna och kulturen. Till skillnad från filmskapare som Guy Ritchie och Quentin Tarantino vars filmer i bästa fall kan ses som ideologikritiska i sin nihilism – och i värsta fall som våldsglorifierande – har Lee alltid lyckats utmåla sig som en person som kan skilja på gott och ont och som inte är rädd att berätta för andra hur saker och ting ligger till.

Ska verkligen en New York-bo som har påstått att Michiganstaden lider av ett mindervärdeskomplex gentemot det stora äpplet komma till Chicago för att göra film om stadens problem?

Lees senaste film Chi-raq, en sammansättning av Chicago och Iraq, är ett musikaliskt drama med dialog på vers. Och jag har nog aldrig sett en Spike Lee-film vara så explosiv, vansinnig, estetiskt tilldragande, episk, klyschig, kitschig, löjlig, manipulativ, musikalisk, och så over the top förut. Chi-raq fick Europapremiär på filmfestivalen i Berlin i vintras men verkar tyvärr inte få svensk biopremiär.

Filmen är löst baserad på det grekiska dramat Lysistrate och var redan innan den amerikanska premiären omgiven av kontroverser. Ordet Chi-raq har använts av rappare i den våldsdrabbade staden, som numera betraktas som den farligaste i USA, men när trailern släpptes väckte den en enorm ilska. Hemmasonen Chance the Rapper kallade filmen exploaterande och problematisk. Ska verkligen en New York-bo som har påstått att Michiganstaden lider av ett mindervärdeskomplex gentemot det stora äpplet komma till Chicago för att göra film om stadens problem? Kan man verkligen göra satir över dödligt våld via ett gammalt grekiskt drama? Lee själv beklagar att uppståndelsen har tagit fokus från filmens huvuduppgift – att rädda liv. Kan konsten hela och kan den ändra något, eller är den en gäckande påminnelse, ett finger som rotar i ett sår som håller på att läka?

I filmen bestämmer sig Lysistrate för att tillsammans med sina medsystrar sexstrejka tills gängmedlemmarna har lagt ner sina vapen och upphört med dödandet.

Förödande stark till sitt innehåll är den också färgsprakande lekfull, bisarr och grotesk. Vi har även tidigare kunnat se vissa overkliga inslag i Lees filmer, små fragment av brechtianskt självmedvetna blinkningar till publiken. Chi-raq är dock väldigt olik Lees tidigare opus. Den förhöjda och monumentala stilen är perfekt komplement till det starka patos som kommer ur filmens antivåldsbudskap som propageras i varje ruta.

Chi-raq handlar inte om vapen eller om sex. Det handlar om bilder av manlighet, om machorepresentationer men också om självbehärskning.

Filmen har flera bisarra utvikningar, men de verkar inte gjorda enbart för att förlöjliga. Scenen med den amerikanska arméns general, King Kong som vill ha sex med Lysistrate och blir upphetsad genom att bindas fast vid en eldkanon från inbördeskrigets dagar, är ett enormt överspel, dock klart förankrat i den amerikanska filmhistorien med alla rasistiska under- och övertoner.

Chi-raq handlar inte om vapen eller om sex. Det handlar om bilder av manlighet, om machorepresentationer men också om självbehärskning. Om önskan att lyfta egna fiktiva karaktärer från den meningslösa våldsgyttjan och erbjuda dem ett alternativ, ett alternativ de allt som oftast saknar i det verkliga livet. Filmens satir är därmed djupt melankolisk och inte så bitande. Den är baserad i ett humanistiskt önsketänkande, ett försök att med ord, bilder, musik, klippning, dialoger och tankar försöka bryta ett dödläge. Ju äldre jag blir desto lättare faller jag för dessa anticyniska utopier om en bättre värld.

Annons