fbpx
Kommentar Charlotte Wiberg, 16 april 2016

Suzanne Osten och det svenska förbudet mot ångest

Esther Quigley i Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna

Är det verkligen farligt att visa barn situationer när vuxenvärlden sviker? Charlotte Wiberg om debatten kring Flickan, mamman och demonerna.

Nej, jag förstår mig väl inte riktigt på det där med barn. Jag trodde att inledningen till Suzanne Ostens film, där skådespelarna brechtianskt går ut ur sina roller och lugnar åskådaren med beskedet att allt kommer sluta bra, var ditsatt för att blidka medierådet. Inte förstod jag att det även med detta antiklimax finns de som tycker att en tolvåring inte skulle klara av att se den Flickan, mamman och demonerna. Men det är kanske min bristande barnvana som får mig att tänka ”för lite!” i fråga om oroväckande moment i filmen snarare än ”för mycket!” Och detta gör mig kanske inte ens kvalificerad att diskutera filmen.

Jag kan bara konstatera att Osten än en gång har gestaltat en situation hon väl känner till, liksom i Bengbulan och Mamma, två filmer som ingår i Suzanne Osten-boxen som släpptes förra våren. Jag skulle vilja kalla den tragisk, men maskrosbarnet i centrum av Flickan, mamman och demonerna passar ändå inte riktigt ihop med det ordet. Varken hon själv eller lärarinnan i skolan verkar förstå vidden av hennes utsatthet. Fram till det befriande slutet då alltså. Men omgivningens passivitet och den levande gestaltningen gör filmen spännande trots inledningens spoiler.

Är det farligt att visa barn situationer när vuxenvärlden sviker? Vet de inte redan om att många vuxna sviker om och om igen. Inte alla bor i den harmoni medierådet verkar tycka att alla ska vara i och se på bio. Nej, så tänker de förstås inte alls; det är ju just i omtanke om de barn som kanske inte har någon vuxen att prata med som filmen borde vara barnförbjuden. Men varför just dessa barn skulle vara betjänta av att bara serveras harmoni och aldrig någonting som speglar andra förhållanden – kanske sådana de kan känna igen sig själva i – har jag svårt att förstå. Det vänds emot filmen att den upplevs ”sann”, att den träffar en psykisk, inte bara en fysisk, verklighet. Filmen skulle då i praktiken vara ”för bra” för barn.

Skräckfilm har den kallas för, med alla sina demoner. Nej, förlåt en skräckdiggare här men med skräckfilm har det lite att göra. Det måste vara just temat psykiskt sjukdom, så tätt inpå, hos en mamma, som är felet. Demonerna är ganska beskedliga jämfört med exempelvis bartendern Grady i The Shining. Men en psykos är förstås inte ett kafferep. Många barn har en omkring sig ändå. Kanske hos ett syskon, en moster (som det var för mig), eller en förälder. Det finns föräldrar som beter sig mycket värre än den sjuka mamman i filmen. Ska vi låtsas som att det inte finns? Vill vi verkligen hålla barnen i handen upp till 15 års ålder för att vi tror att det skulle skydda mot oro, ångest och osäkerhet? De är känslor som hör till livets grundvillkor. Att locka fram dem vore en meningslös sadism, men att linda in gör ju tvärtom tillvaron livsfarlig och ohanterlig. Knappast något barn tackar för att de undanhållits sanningar eftersom de varit ”för små för att förstå”. Är det något som skapar förvirring och osäkerhet är väl just detta (och ja, nu talar jag om min erfarenhet).

På något sätt är det dessutom oförskämt mot Suzanne Osten att säga att ”nej, det du varit utsatt för som barn, det måste döljas för andra barn”. Nej, vi måste inte i grafisk detalj visa barnmisshandel eller sexuella övergrepp mot barn för barn. Så mycket förstår jag i alla fall. Men när hon nu visar med fantasi, ständigt är på barnets sida, skildrar mamman med demoner men utan att göra en demon av henne själv, till och med ramar in i en trygghet där alla får veta att det slutar väl (en inramning som verkligen stör mig som vuxenpublik och helt klart visar vilken publik filmen är gjord för) – vad är då problemet?

Esther Quigley och Maria Sundbom i Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna

Esther Quigley och Maria Sundbom i Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna

”Vilse i pannkakan all over again liksom” skriver Hanna Jedvik i GP. Och hon menade då inte att ”nu blir det moralpanik över något fint igen” utan ”usch nu ska barnen kanske få ångest igen”. Vi verkar vara väldigt rädda för ångest i det här landet, trots vårt bergmanska arv. Nu när vi inte längre har vuxencensur läggs våra missriktade omsorger på barnen. Kanske skulle det kunna visa sig om tjugo år att en hel generation fått ångest av Ostens film. Det är förstås svårt att argumentera mot sådant. Att jag själv tyckte att Staffan Westerberg livade upp en konformistisk vardag (ok, jag uttryckte mig inte riktigt så då) är ju bara min verklighet. Men ska vi undvika all oroväckande icke-konformism? Det om något vore väl DDR-Sverige. Undrar vad som hade hänt med H. C. Andersen i dag, med de där fruktansvärda historierna om mobbande ankor och flickor som dör av fattigdom. The tears I’ve cried.

Vi kan jämföra Flickan, mamman och demonerna med förra årets film Cirkeln. Den fick 11-årsgräns. Helt riktigt tycker jag och det är en fin film. Men finns det inte något absurt i att en fantasyfilm som dock innehåller några skräckelement (ingenting hardcore) kan visas, medan verkligheten absolut inte får komma och knacka på, med sin stökighet.

Inte för att Osten skulle vara socialrealist. Men hon gestaltar faktiska problem och situationer där åskådaren tvingas tänka. Det finns inte riktigt något enkelt gott och enkelt ont. Samma sak, och än mer, gällde för hennes nittiotalsfilm Bengbulan. Även den blev omdiskuterad och var på vippen att barnförbjudas. Diskussionen var, ska jag erkänna, mer begriplig för mig då. Även Bengbulan beskriver något som är ett reellt problem för många barn. Förmodligen de allra flesta. Den störiga killen på gården som alla är rädda för. Han som kan förstöra en hel barndom om det vill sig riktigt illa. Han är våldsam och elak och det kan vara svårt att få vuxna att engagera sig i problemet. Som med grannens pitbull kanske. ”Den vill bara leka!”

I Bengbulan ställs den här situationen onekligen på sin spets. Ingen är riktigt god, ingen är riktigt ond (men ett rejält problem). Hela filmen är en enda moralisk gråzon. Slutet är en lösning på problemet men är slutet gott, allting gott – och hur är det med huvudpersonen själv? Få filmer verkligen tvingar fram reflektion så som Bengbulan. I dag tycker jag det är genialiskt. Varför skulle inte 12-13-åringar tvingas tänka själva. Det måste de ju göra i praktiken ändå. Filmen kanske inte är riktigt snäll. Men det kan inte alla berättelser vara. Inte om vi vill att de ska betyda något.

Suzanne Osten är i alla fall i högsta grad kapabel att tala för sig och kämpa, även om jag tycker att det är trist att hon ska behöva gå i motvind.

Uppdatering 2016-05-30:
Det blir 11-årsgräns för Suzanne Ostens film, det beslutade till slut Högsta Förvaltningsdomstolen.

Annons