Om den kollektiva uppfattningen om en viss regissör plötsligt starkt förändras säger det kanske något om osjälvständighet och förändrade smaknormer.
Om en som enskild hyser en avvikande uppfattning om en hyllad regissör betyder det förstås inte att en har ”genomskådat” den, sett en sanning alla andra missat. Men det kanske tvingar en att verkligen reflektera över och formulera vad som gör något andra uppskattar dåligt i ens egna ögon. Den här texten handlar om Roy Andersson.
Nu när katten ändå är ute ur säcken i fråga om Roy Anderssons relation till Lena Anderson och romanen Egenmäktigt förfarande kan det vara värt att påpeka att en stor del av porträttet av Hugo Rask/Roy Andersson utgörs av omdömen om Rask som konstnär. Några meningar i romanen fångar ganska väl mitt omdöme om RA:s filmer: ”Han betraktade människorna utifrån, behavioristiskt, aldrig fenomenologiskt. Han ville få anklaga själv, inte förstå. Av det blev begränsad konst.”
Ja, jag förstår att det handlar om fiktion och att LA gjort något annat än att rätt och slätt beskriva faktiska omständigheter. Men jag tycker detta är en väldigt träffande kritik av RA. Jag tolkar det alltså som att LA faktiskt bedriver kritik av RA:s konst. Liksom Hugo Rask i romanen talar också RA ständigt om överhet kontra den lilla människan, om makt kontra maktlöshet. Han gör också ständiga referenser till nittonhundratalets stora ondskor och till kolonialismen. De vävs in i filmernas värld utan att närmare specificeras; de blir till abstrakta tecken och smälter sedan in i ett enahanda gråfruset, halvdött universum. All historia verkar äga rum samtidigt – därför blir det fullständigt passande att Karl XII kommer ridande med sina maktdemonstrationer i en vanlig nutida krog. Snarare än att uttrycka vass maktkritik tas udden bort genom universaliseringen. Överklassen, som är liktydig med fascism och nazism, står alltid fastfrusen och skålar medan de betraktar hur de koloniserade – som befinner sig på en plats som är överallt – mals ner i den stora trumman.
Ständigt placerar Roy Andersson sig i opposition och motsatsställning till Ingmar Bergman (kungen som ska petas från sin tron).
Helvetesbilden av den roterande tunnan är den kanske allra mest visuellt imponerande i nya filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Den är närmast boschsk med sina fint utmejslade detaljer. Men här uppstår den anderssonska paradoxen: bilden är komplex och djupdimensionell, men den samhällskritik som levereras är (bortsett från den välplacerade hälsningen till Boliden) fullständigt platt.
Ständigt placerar RA sig i opposition och motsatsställning till Ingmar Bergman (kungen som ska petas från sin tron). RA är kritiker av närbilden, som han menar styckar upp och dehumaniserar människan. När Bergman eller någon annan psykologiserande regissör zoomar in ett öga försvinner till slut själva mänskligheten; det går inte att se människan bara utifrån en liten del som i uppförstorandet förlorar sina särskiljande drag. ”Det skulle lika kunna föreställa en ko”, säger han. Ett påstående som är bisarrt på flera sätt (för att inte tala om förolämpande mot kon, som nedvärderas i sin egenskap av levande, kännande varelse).
”Enligt min mening får man veta mindre om en person ju närmare man kommer”, skriver Andersson i Vår tids rädsla för allvar. Men han missar ju poängen. Han nedvärderar känslan som medel för kunskap, och bortser från den intimitet som uppstår med den starka närheten. I intimiteten uppstår ett läge där det är svårt att avvärja den andra människan, där hon tränger sig på och tvingar sig in, innanför ens av bekvämlighet skyddande hölje.
Roy Andersson betraktar människan ur ett utfrånperspektiv – men också, skulle jag vilja påstå, ur ett uppifrånperspektiv.
Bergman var en regissör som visade ”sina” människor frontalt och gick nära inpå. Ett av hans kännetecken är hur skådespelare kan titta och tala rakt in i kameran, i ett direkt tilltal till åskådaren. Det frontala greppet innebär att regissör (fotograf ), åskådare och skådespelare befinner sig längs samma vågräta axel. Det skapar en intimitet och en jämbördighet mellan parterna. RA skildrar däremot människor på distans. Det är som att han bygger upp dockskåp i sin ateljé, i vilka han placerar förkrympta människor. Bristen på realism och psykologisk naturalism förhindrar oss ytterligare från direkt identifikation med rollfigurerna – de framstår alltid som absurda.
RA betraktar människan ur ett utfrånperspektiv – men också, skulle jag vilja påstå, ur ett uppifrånperspektiv. Människan rör sig som en hopplöst tragikomisk gestalt i tröstlösa landskap. Hon är alltid hopplöst otillräcklig och reagerar aldrig adekvat. Tycker han om sina människor? I en av scenerna i Du levande får vi se och höra en uppgiven, förhärdad psykiater beklaga sig över de hopplösa patienter som kommer till honom för att kräva att få bli lyckliga, men är så elaka och hopplösa att de varken förtjänar eller förmår fånga lyckan. Det här är, berättade då RA i en intervju, hans eget språkrör.
Elaka och hopplösa, det är rollfigurerna också i En duva. En människa dör i en kafeteria, och det enda de efterlevande bekymrar sig över är vem som ska ta ölen och räkmackan som den döde beställt och betalat för. De båda affärskompanjonerna som säljer skämtartiklar upprepar gång på gång med förtvivlad min att de ”vill hjälpa människor att ha roligt”, utan att förstå att det enda skämtet är på deras bekostnad. Den ene gråter och undrar om man får bete sig hur som helst mot människor, och får bara ryggtavlor till svar – de andras häpna, besvärade och lite hjälplösa miner säger att såna saker har de aldrig funderat över.
Nej, det förekommer inte så mycket tankearbete i RA:s filmiska värld. Han försöker skapa en Jedermann, den där lilla människan som vi alla ska kunna känna igen oss i, Charlie Chaplins vagabond, ställd inför en absurd existens. Det är bara det att det absurda här är de små gestalterna själva. Döden i kafeterian, till exempel, inträffar inte som en kommentar till livets ändlighet utan som ett medel för att visa de andra kafégästernas känslokalla reaktion.
Det råder ingen tvekan om att den regissör som författat boken Vår tids rädsla för allvar är någon som har en genomtänkt hållning till sitt medium, som reflekterar mycket och strävar mot ett genomtänkt etiskt förhållningssätt. Men den är också skriven av någon med en väldigt svartvit världsbild. Det rasande nedgörandet av samtiden urskiljer den inte från tredje riket utan ser i allt väsentligt paralleller till det. Den konformism i medialandskapet författaren såg omkring sig på 1980-talet jämförs med nazismens Gleichschaltung.
Jag ser en på något vis översittaraktigt dömande människosyn då den sätts i kontrast med Bergmans. I Bergmans filmer finns inga ”små” människor. I Roy Anderssons är alla små.
Noggrannhet, tålamod och förmåga att dra slutsatser verkar inte alltid närvarande i RA:s egen tankevärld. Förmodligen bär den svartvita verklighetsbilden skulden till att han i sin ökända dokumentärfilm om HIV/AIDS, Någonting har hänt, för vidare en konspiratorisk myt, grundad inom den östtyska säkerhetstjänsten, om att smittan uppstod som ett resultat av experiment inom amerikansk biologisk krigföring. Oförmågan att göra skillnad, att se den enorma nyansbredd som finns mellan moderna västerländska samhällens brister och tredje rikets ondska, eller kolonialismens slavhandel, gör också att offer för den historiska ondskan blir till redskap i regissörens samhällskritik och att deras lidande trivialiseras. När grymheten finns överallt finns den till slut ingenstans.
”Vad roligt att höra att ni har det bra”, säger mannen som uppenbarligen var på väg att skjuta sig när han blev uppringd. ”Vad roligt att höra att ni har det bra”, säger kvinnan som är i färd med att tortera en apa. Deras röster är tonlösa, de lever knappt. Nej, det finns ingen värme i RA:s människobild. Men måste det finnas det? Och är det inte möjligen så, att jag helt enkelt inte förstår hans sinne för humor? Jo, så kan det vara. Och visst, RA har rätt till sin egen bild av mänskligheten. Men att den skulle vara humanistisk, och tar ställning för de maktlösa i sin kritik av överheten, det är det jag inte går med på. Jag ser en på något vis översittaraktigt dömande människosyn då den sätts i kontrast med Bergmans. I Bergmans filmer finns inga ”små” människor. I RA:s är alla små.
Duvan som sitter på en gren funderar egentligen inte alls. Den är ju uppstoppad och befinner sig innanför glas på ett museum. Utanför glasmontern står museibesökarna och tittar uttryckslöst upp på den lika uttryckslösa fågeln. De hade kanske rentav kunnat byta plats med varandra.
Relaterade inlägg
