Kritik & essä Sebastian Lindvall, 31 mars 2015

Hey princess

Sagan om prinsessan Kaguya är en massage för sinnena av Studio Ghiblis sanna mästare. Sebastian Lindvall skriver om Isao Takahata.

Youtubes vackraste Simpsons-klipp har över elva miljoner visningar. Det är en fin hyllning som rymmer referenser till bland andra Kattbussen, grispiloten Marco och tonårshäxan Kiki – välbekanta och älskade figurer som letat sig in i hjärtan på både barn och vuxna, både bland animéfantaster och de som fortfarande säger mangafilm. Men trots att Studio Ghiblis två stora stallnamn nyligen släppt varsin film illustrerar klippet vem som egentligen blivit synonym med studion.

Idag känner var och varannan svensk till Hayao Miyazakis skapelser, men knappast hans mer seniora kollega, forne mentor tillika studions medgrundare. Detta trots att Isao Takahata har en rad mästerverk under bältet, inte minst Eldflugornas grav som är en betydligt mer mogen och drabbande världskrigsskildring än Miyazakis luftburna farväl Det blåser upp en vind. En förklaringtill deras skilda popularitet är den mest uppenbara: den ene gör mer barnvänliga och gosedjurskompatibla filmer än den andre. Sedan spelar det också in att att den internationella markbrytaren, Oscarsvinsten för Miyazakis Spirited away, följdes av ett segertåg som Takahata var på tok för oproduktiv för att haka på.

Idag känner var och varannan svensk till Hayao Miyazakis skapelser, men knappast hans mer seniora kollega, forne mentor tillika studions medgrundare. Detta trots att Isao Takahata har en rad mästerverk under bältet.

I nya dokumentären The kingdom of dreams and madness skildras kollegornas kapplöpning som en vänskaplig rivalitet, där Miyazaki är den självklara affischpojken och Takahata framställs som ensamvargen – en krånglig och sluten perfektionist som inte räds att svika medier, producenter och finansiärer för att bli lämnad i fred och få fortsätta finslipa. Det kan också förklara varför det tagit honom 15 år att följa upp den absurda, akvarellfärgade sitcomparodin Mina grannar Yamadas.

Sagan om prinsessan Kaguya är baserad på den berömda folksagan om en åldrad bambuhuggare som en dag finner ett spädbarn. I magisk takt växer hon upp till att bli prinsessa, eller tvingas snarare in i rollen. Adoptivpappan är fast övertygad om Kaguyas storslagna öde, en klassresa som leder bort från vännerna och lekarna i skogen för att istället jaga rikedomar i staden med alla dess ritualer och seder.

Sagan om prinsessan Kaguya är en värmande, vaggande ode till en mer hantverksbaserad tradition.

Men det är inte bara handlingen som lyfts från det japanska kulturarvet, utan även den svindlande estetiken blinkar mot träsnitt, pappersrullar och kalligrafi i en utsökt kombination av hårt kol och mjuka penseldrag, fästa på pannåliknande ytor vars blanka ytterkanter både öppnar upp och sluter in. Det är en värmande, vaggande ode till en mer hantverksbaserad tradition.

Sagan om prisessan Kaguya (2013)

Sagan om prisessan Kaguya (2013)

Allt eftersom Kaguya kommit tillrätta i staden, placerats i den förutbestämda rollen och blivit som en symbol för feodala föreställningar om kön och klass, tar också animationen ett steg mot det manierade. De rörliga bilderna stelnar och närmar sig tidigare nämnda pappersrullar. Om det är med rörelsen som den animerade kroppen bekräftar sin existens och undviker att reducerades till en teckning, kan Kaguyas luxuösa stadsliv förstås som livlöst – men det är detta statiska tillstånd som bygger upp för filmårets mest svindlande sekvens. Undangömd i sin kammare, intill männens fylleslag i rummet bredvid, bryter sig Kaguya loss, flyr fältet, upplöses, förlorar former och konturer i en abstrakt metamorfos som osäkrar tablåestetiken. Plötsligt överskuggas kameran, klippen och kompositionen av ett kinetiskt energiflöde.

För en stund kokas allt ned till animationens absoluta kärna: ren rörelse. Det är målet som Miyazaki ständigt strävat mot med sina många svävande flickor, pilotpojkar och fantastiska farkoster, men som alltid vägts ned av vräkig design och karakterisering. Det tilltalande yttre har gjort hans skapelser så älskade, hans stil så igenkännbar, hans namn till ett varumärke som gett rollgalleriet tillträde till såväl Simpsons som svensk barnkultur. I jämförelse framstår Takahata som radikal. Uppsåten är primitiva, inte lika charmiga och publiktillvända, men mindre brydda om bekvämlighet och här drivna av mer experimentlust än någonsin förr. Sagan om prinsessan Kaguya är en massage för sinnena av Ghiblis sanna mästare.

Annons