fbpx
Bloggar Charlotte Wiberg Charlotte Wiberg, 30 mars 2015

Filmer om att krypa ut ur sitt eget skinn

Filmklubben Mean streets fokuserar på psykotiska kvinnor – i hus!
Starry eyes (2014)

Starry eyes (2014)

”I’m a Taters girl”. Alex Essoe som wannabefilmstjärnan Sarah förmedlar övertygande förödmjukelsen djupt ner i Sarahs själ när hennes chef på restaurangkedjan med det sunkigt ekivoka namnet Big Taters tvingar fram denna bekännelse till den arbetsplats hon tidigare försökt lämna i förhoppningen om att i stället göra filmkarriär. Det ter sig fullständigt logiskt när hon lite senare bestämmer sig för att den sexuella förnedring som filmproducenten tidigare velat utsätta henne för egentligen inte var mer integritetskränkande än hennes vanliga dagliga tillvaro i löjeväckande arbetsklädsel och en vänkrets där elakheter och pikar duggar tätt.

Sarah är ingen bra skådespelerska men hon har det material som produktionsbolaget Astraeus Pictures behöver – hon har tillräckligt mycket hysteri och självhat för att tjäna som käril åt det den pentagramsbesmyckade bolagsledningen vill föda fram. Hon drabbas nämligen av starka självdestruktiva anfall där hon närmast kryper ut ur sitt eget skinn – eller åtminstone drar ut sitt eget hår. Body horror-filmen Starry eyes av duon Kölsch och Widmyer, som även Sebastian Lindvall skrivit om i senaste numret, har både lynchska och zulawskiska drag i sin gränsöverskridande gestaltning, där fysisk och psykisk verklighet smälter samman.

Filmen visades av filmklubben Mean streets, som håller till på biografen Södran i Lund varannan tisdag. Starry eyes ingår i något så originellt som en filmserie baserad på en bok – den fascinerande genreöverskridande House of psychotic women av Kier-La Janisse, som är en självbiografi varvad med betraktelser över personligen betydelsefulla filmer – mycket skräck men också en del art cinema som ägnar sig åt att utforska psykiska gränstillstånd.

Det finns fortfarande två filmer kvar i House of psychotic women-serien: Ken Russels The devils och Brian de Palmas Djävulens blodsband. Men eftersom Mean streets också kör en body horror-serie återstår ytterligare filmer som lätt skulle kunna rymmas i det psykotiska kvinnohuset.

Inte minst Marina de Vans allt In my skin från 2002, drottningen av alla filmer om att krypa ur sitt eget skinn. Alla som är rädda att mista självkontrollen bör se de här filmerna. Det finns ingen annan väg än att utsätta sig – även om det kommer vara plågsamt.

Annons