Häromveckan vinklade Jon Asp in den senaste svenska kritikdebatten (som mestadels handlat om oron för att den smala litteraturen ska trängas ut från kultursidorna) på filmen – och näpsade stockholmsmedia för att inte recensera ukrainska The tribe när den gick upp på bio i Uppsala, Östersund, Malmö och Lund. Eftersom filmsidorna ifråga sannolikt bara väntar med sina recensioner tills filmen har stockholmspremiär den 3 april är det kanske inte hela världen (?) men Asps inlägg rymmer ändå en intressant frågeställning.

Vilka filmer ska egentligen kritikerna ägna sig åt?

I bakgrunden skymtar visserligen löftet om det digitala smörgåsbordet, där alla kan förse sig av filmvärldens godsaker, som peakade 2004 med Chris Andersons långa svansen-resonemang. Men tyvärr blev väl det där aldrig riktigt verklighet. Det digitala överflödet är fortfarande en hägring, eller borde i alla fall förses med en fet brasklapp. Visst, den som är lite fiffig på data och kan ta sig över nätets regionsgränser, eller helt enkelt fiskar i piratbukten, har tillgång till massor av film. Frågan är bara om detta ska utgöra utgångspunkten för ”gammelmediernas” urval. Är det exempelvis rimligt att recensera första bästa rippade screener?

För det stämmer (tyvärr) inte att svenska filmkritiker missar hyllmeter med spännande direkt-till-dvd/vod-släpp. Okej, Takashi Miikes Shield of straw från 2013 släpps på svensk dvd senare i vår, och det är såklart vettigt att skriva något om den, men annars slinker det inte igenom anmärkningsvärt många konstnärliga sensationer. Och antalet plastcinester i läsekretsen, som kör egen privatimport av utländsk dvd och bluray, är sannolikt stadigt krympande.

Men jag håller med Asp om att det finns fler logiker för filmkritikerna att hörsamma än biografdistributionens. Det kan vara retrospektiv på Cinemateket, filmhistoriska dvd-släpp från internationella kvalitetsinstitutioner som Criterion eller svenska Studio S, en konstutställning med anknytning till rörliga bilder eller rentav en tv-serie. Kanske håller också digitala frambrytningar som Göteborgs filmfestivals Draken film på att förändra den inhemska vod-situationen, och då borde kritikerkåren hålla ögonen öppna.

En filmkritiker kan naturligtvis ha som ambition att själv sätta dagordningen och höja sig över istället för att böja sig för det dagsaktuella filmutbudet. Utan kopplingar till den omgivande filmmiljön löper man dock risken att förvandla sig själv till ett isolat – eller en smakauktoritet som andra förväntas flockas kring. Kritiska försök att skapa en motoffentlighet, som inte lydigt följer de stora film- och biografbolagens premiärkalender, är det såklart dock bara att applådera.

För den enskilde sovrumscineasten spelar det förstås ingen roll vad svenska filmkritiker sysslar med. Tack vare internet har filmkulturen blivit mer internationell, så varför hålla till godo med rapporter från biografmonopolets Sverige när man kan följa Mubis eller La furia umanas utblickar och djupdykningar?

En anledning för alla andra att engagera sig på hemmaplan är bland annat att det som skrivs fortfarande kan påverka det som görs. Sverige är en nödtorftig filmnation. I en tid när vi ser vi mer film och rörliga bilder än någonsin har SVT inte ens något eget filmmagasin i etern. Säga vad man vill om de senaste inkarnationerna av Filmkrönikan – det var om inte annat något att ta spjärn mot och erbjuda filmkritiska alternativ till. Och SFI, som har ett filmkulturellt uppdrag, har sedan länge nedprioriterat filmkritiken eller helt enkelt missat dess syresättande funktion i filmklimatet.

Så, ska dagstidningarnas filmsidor fortsätta att recensera veckans samtliga biopremiärer? Jag är kluven. Att skippa Adam Sandler-komedin The cobbler skulle i teorin frigöra utrymme att skriva om annan, mer angelägen film. Å andra sidan är filmen ett massmedium och det är viktigt att bevaka filmer som distribueras för en svensk publik.

Jag får dock erkänna att jag blir extra nyfiken när exempelvis DN:s Filmfredag publicerar bokrecensioner eller fördjupande texter – inte minst när de är skrivna av filmkritiker som kan sitt ämne snarare än allmänjournalister. Låt vara att jag kanske tillhör den ”klick cineaster” som Helena Lindblad omnämner i sitt svar till Asp, och inte är representativ för gemene DN-prenumerant. (Asp svarade i sin tur här.) Samtidigt är svensk kulturkritik ekonomiskt utsatt och jag förstår de redaktörer som värnar sina spaltmeter och inte vill riskera att kasta ut barnet med badvattnet.

Så långt kritiken som konsumentupplysning. Men precis som Lindblad skriver borde väl en kritikdebatt värd namnet också handla om kritikens innehåll? Låt oss vända blicken västerut.

I den norska kulturtidskriften Vagant har nyligen dansk filmkritik varit föremål för debatt. En lång intervju med den ledande danska filmtidskriften Ekkos chefredaktör Claus Christensen, som jag för övrigt haft nöjet att samarbete med i ett par pannordiska dvd-projekt, följdes upp av en skarp vidräkning med en dansk filmoffentlighet ”fattig på kinematografisk sensibilitet”. Anklagelseakten var signerad redaktörerna bakom Krystalbilleder, en yngre dansk filmtidskrift, som vill värja filmkritiken från kulturjournalistiken.

Och visst går det att läsa deras metakritik genom Bourdieu: den syftar till att stärka fältet genom att understryka dess självständighet (”filmsprogets kunstneriske potential”) gentemot en hållning som riskerar att försvaga filmmediets status genom fokus på diverse ytfenomen (”et blodfattigt og entydigt fokus på kultursociologiske afsløringer og henvendelser til en indspist branche snarere end til et publikum fortryllet af filmkunsten”).

Krystalbilleder slår vakt om”filmens trolddomskraft” och är skeptiska till att filmen har en roll att spela i samhället, eller i varje fall att det borde vara en utgångspunkt för filmkritiken, och uppvisar inget intresse för frågor som rör kön, etnicitet och så vidare. Oavsett om man tycker att hållningen är ett uttryck för en nattstånden romantisk filmsyn eller ett behjärtansvärt försök att rädda filmkonsten från kulturpolitikens agenda för dagen, ligger det mycket i lägesbeskrivningen. Gränserna mellan kritik, journalistik och kulturpolitik suddas ju ut. Och det är uppenbart att kritiken drar det kortaste strået, eftersom den helt enkelt inte har samma starka intressenter, det finns färre som “tjänar” på kritiken.

Ett dagsaktuellt exempel är Marte Michelets text om Svenskjävel i Aftonbladet – som enbart handlar om filmens bild av relationerna mellan Norge och Sverige, vilket förvisso underlättas av att Ronnie Sandahl själv sålt in regidebuten som en film om relationerna mellan Norge och Sverige. Texten har poänger, inte minst om filmens lyckliga slut, men intresserar sig mindre för filmens inre motsägelser utan nöjer sig med att driva sin tes.

Älskade vare de som sätter sig och försöker väcka gehör för idén om konsten som en källa till existentiell lindring eller rentav onyttig extas. I en tid när filmens främsta funktion antas vara att säga något om samhället ter sig Krystalbilleder-redaktörernas förhoppning om att ”tabe og glemme os selv” i biomörkret ganska radikal. Så… olutherskt liksom.

Utan att man nödvändigtvis helt måste vända verkligheten ryggen är deras befrämjande av filmkonstens förhöjning ändå en värdefull påminnelse om att goda föresatser inte är allt. Tänk bara på hur platt premissen för Abderrahmane Sissakos Timbuktu hade kunnat bli i händerna på, säg, Susanne Bier.

För om konsten ska ha en uppgift måste det väl vara att utvidga våra medvetanden – inte vidareförmedla kunskap som lika gärna kan presenteras som debattartiklar eller informationsfoldrar. Vi kanske kan börja nästa kritikdebatt där.