fbpx
Bloggar Sebastian Lindvall Sebastian Lindvall, 28 januari 2015

I väntan på vadå?

Två sengångare på Göteborgs filmfestival
journeytothewest

”Funny how it’s only in a moving image that we can really capture stillness”, skriver Ignatiy Vishnevetsky i samband med ett besök på inspelningen av Michael Manns Public enemies. Ett citat som gör sig påmint när jag försöker att sammanfatta mina två mest stillsamma filmupplevelser från Göteborgs filmfestival (nej, tyvärr hann jag inte med Lav Diaz).

I såväl toalettköer som recensioner klagas det ibland på filmer som gott kunde ha klippts ner lite, särskilt när det gäller spektakel som skapats efter dramaturgisk metronom. Och därför finns det något lugnande, eller åtminstone befriande, när filmer bryter mönster, svävar bort och spelar solo i en mer odefinierbar tidsrymd. Någonstans där tiden känns annorlunda.

Detta är något som jag klurat på de senaste dagarna, inte minst efter att ha lyssnat på Charlottes och Jacobs senaste podavsnitt. Vad spelar egentligen tiden för roll i exempelvis Tsai Ming-liangs Journey to the west? För åskådarna som har den dramaturgiska metronomen inbyggd i sitt filmtittande blir den ett test. Att lämna biografen är att ge upp! Filmen är ju inte ens en timme lång, men den känns ändå som – vadå?

Första sekvensen vilar på Denis Lavants gåtfulla ansikte. Liksom i Ming-liangs Stray dogs ser vi en tår växa fram, men den är frånkopplad det typiska orsak/verkan-mönstret. Det redovisas ingen egentlig bakgrund. Sannolikt orsakad av uteblivna blinkningar, vilket stärker det stilla uppror mot tiden som går igen när hans västerländska kropp tar rygg på en buddhist (spelad av Lee Kang-sheng) och dennes meditativa gång genom Marseilles. Omgivningens stress och scheman synliggörs: personer som rusar, pekar, kommenterar, fnissar och irriteras när männens snigelfart blockerar stadstrafikens vedertagna temporalitet.

costa

Klockan klämtar än tyngre i Pedro Costas storartade spökhistoria Horse money, där det digitalt plåtade chiaroscuro-arbetet fullkomligt dödar nuet. Uppenbarligen har inte tiden läkt några sår för Varela, en nervsjuk herre som hemsöks av det förflutna och vars darrande händer skjuter in en viss takt, en spänning som upprör stillheten. Medan munken i Ming-liangs film visar på oerhörd disciplin, som Lavant försöker att imitera, blir Varelas förlorade kroppskontroll ett sätt att markera det förflutnas nackgrepp. Tiden har kommit ikapp och förgiftat hans nerver.

Själv försöker jag att sitta stilla när jag ser filmerna. Ibland måste jag massera bort stelheten i nacken, andra gånger känner jag hur stolsgrannen väcker liv i ett sovande ben. Ett sällskap ger upp och smyger ut. Eftertexterna rullar, jag rotar efter mobilen… Hinner jag till nästa film?

Annons