fbpx
Bloggar Cannes Anders Annikas, 23 maj 2014

Hipster i kvadrat

Med sin nya film spelar 25-årige Xavier Dolan redan i den högsta divisionen
mommy

Att se Xavier Dolan på presskonferensen för Mommy sitta framför årets officiella festivalaffisch – Marcello Mastroianni i 8 1/2är en ganska talande bild av Cannesfestivalen. Dolan är nära nog en kopia av Mastroianni, med samma frisyr, glasögon och kavaj över vit skjorta – men de är representanter för de två disparata ben festivalen vilar på. Dolan är det nya; filmkonst i framkant, en it boy som är 100 % zeitgeist. Mastroianni är det gamla; sinnebilden av festivalens nostalgiska längtan tillbaka till en tid när filmstjärnor verkligen var filmstjärnor.

Kanadensiske Dolan är med sin sin femte film för fjärde gången i Cannes (efter att senast ha gjort en utflykt till Venedig) men tävlar för första gången om Guldpalmen. Han borde naturligtvis ha gjort det redan med Laurence anyways och det känns lite synd att uppflyttningen till förstadivisionen i stället sker med hans hittills svagaste film. Mommy är väldigt uttalat en parallell till debutfilmen Jag dödade min mamma, men med modern i centrum i stället för sonen (och Mommy är heller inte självbiografisk). Inte helt stabila Diane hämtar upp sin urspårade tonårsson Steve från ett ungdomshem där man inte har lyckats få bukt med hans ADHD, och de två ska nu försöka samsas under samma tak igen. Pappan är död (vilket var början på Steves problem) men en deprimerad, sjukskriven granne blir lite av en slump en ställföreträdande tredje familjemedlem. Dolan brer som vanligt på med populärmusik, slow-motion och intensiv dialog och det är nästan lika fantastiskt och drabbande som det brukar. Anne Dorval (mamma även i Jag dödade min mamma) som Diane, Suzanne Clément (Laurences flickvän i Laurence anyways) som grannen och inte minst 16-årige AntoineOlivier Pilon som Steve är alla utmärkta. Men filmen är för lång och förlorar framför allt på ett science fiction-element som känns krystat och dessutom helt onödigt.

Vad som tydligast skiljer Mommy från Dolans övriga filmer (och typ alla andra filmer de senaste 100 åren) är att den, förutom i två korta scener, är filmad i formatet 1:1. Bilden är alltså helt kvadratisk. Dolan motiverar det med att han velat koncentrera bilden till att bara handla om personerna, att skala bort all onödig information i bakgrunden. Det är ovant och känns ibland instängt, men lika ofta ursnyggt. Om en annan regissör hade valt 1:1 hade det kanske fört tankarna till stumfilmstidens nära nog kvadratiska bildformat, men Dolan är så mycket 10-talshipster att jag snarare refererar till Instagram – där det polaroidhärmande kvadratutsnittet i sin tur är 80-talsretro. Jonas Holmberg bloggade om ”vidbildsbacklashen” redan för två år sedan, och kanske har vi nu nått vägs ände. (Största applåden under pressvisningen i Cannes kom för övrigt när Steve i en av filmens lyckligare stunder handgripligen drar ut bilden från 1:1 till 2,35:1.)

Många kritiker gillar Mommy, som också sticker ut i tävlingsfältet, så Dolan får nog räknas som en dark horse i Guldpalmsspekulationerna (även om jag har svårt att tro att en frankofon film skulle vinna för tredje året i rad). Oavsett om han vinner eller inte lär vi få se den produktive regissören i Cannes snart igen. Han berättade på presskonferensen att manuset till hans nästa – och första engelskspråkiga – projekt, The life and death of John F. Donovan, just nu är ute hos presumtiva skådespelare. Innan dess och innan Mommy förhoppningsvis kommer till Sverige kan ni se hans förra film, Tom at the farm (som vann kritikerpriset i Venedig 2013), på svenska biografer. Premiär i augusti!

Annons