Read more »" />Read more »" />Den filmhistoriska baksmällan – FLM
Bloggar Jacob Lundström Jacob Lundström, 3 november 2013

Den filmhistoriska baksmällan

”Ingenting är enklare än att så här efteråt avfärda den svenska 30-talsfilmen som komposthög. Vårt överjag, och till äventyrs våra jämförelser och vår filmhistoriska erfarenhet, säger oss att avfärdandet är berättigat.” Orden är filmkritikern Jurgen Schildts – och jag refererar en hel del till hans bok Det pensionerade paradiset i min text om ”Den stora... Read more »
Pensionat Paradiset

”Ingenting är enklare än att så här efteråt avfärda den svenska 30-talsfilmen som komposthög. Vårt överjag, och till äventyrs våra jämförelser och vår filmhistoriska erfarenhet, säger oss att avfärdandet är berättigat.”

Orden är filmkritikern Jurgen Schildts – och jag refererar en hel del till hans bok Det pensionerade paradiset i min text om ”Den stora pilsnerboxen” i Aftonbladet idag. Men även om Schildt noterar produktionspolitikens högervridning under 1930-talet, och förtjänstfullt sågar likriktningen i filmutbudet, kan han inte undgå att charmas av enskilda filmer. Inte jag heller.

Ingen svensk filmepok har väl heller varit lika populär hos publiken och i någon bemärkelse är förstås den svenska 30-talsfilmen en framgångssaga. Särskilt om man beaktar det otroliga faktum att inte en enda svensk film hade premiär första halvåret 1929. Sedan slog ljudfilmen igenom och den ekonomiska baksmällan efter den konstnärliga guldåldern möttes med pilsnerfilm.

Schildt citerar Rune Waldekranz som konstaterade att detta var decenniet då ”krämarintressena vältrade sig i högsätet”. Mot slutet av 1930-talet gick snittstockholmaren på bio 20 gånger om året. Det fanns med andra ord pengar att tjäna.

Men även om utbudet till övervägande del bestod av lättsamma moraliteter, hade bolagen olika inriktningar. Gränsdragningen mellan lustspel och komedi handlade om klass. Inga filmer från det mer folkliga om än knappast progressiva Europafilm ingår i pilsnerboxens urval. Edvard Persson, en av Sveriges mest folkkära skådespelare genom tiderna, dyker bara upp i en biroll.

Istället graviterar samlingen kring årtiondets andra komiska tungviktare – Thor Modéen. Och Modéen är elefanten i den svenska 30-talsfilmens porslinsbutik. Schildt kallar honom en ”komisk oersättlighet” och ”alla skissers oumbärlige förstörare”.

o_en_san_natt

I O, en så’n natt dränker han sina äktenskapliga sorger i goda vänners lag. I 65, 66 och jag spelar han en festglad grosshandlare som hamnar i klammeri med lagen efter flera alkoholrelaterade förseelser. Mitt under  den svenska filmhistoriens mest tumultartade smörgåsbord i Pensionat Paradiset, misstar han pepparkaret för snapsglaset och nyser peruken av bordsgrannen. Schildt drar sig inte för att jämföra den sistnämnda filmens satiriska vällust med Jacques Tatis Semestersabotören.

När det begav sig var kritikerna inte lika glada. Sveriges författareförening arrangerade en famös kulturdebatt på Konserthuset efter Pensionat paradisets premiär. ”Svensk film är en skamfläck för vår kultur”, avslutade kritikern Carl Björkman sitt öppningsanförande.

De blev åtminstone till viss del bönhörda. Anders Henrikson, som regisserat flera kvicka 30-talskomedier, inledde istället 40-talet med det ödesmättade romantiska dramat Ett brott. Tacksamt som symbolisk vändpunkt eftersom det i sin skildring av de von Sydowska morden inte heller framställde överklassen som ett gäng glada gamänger. Inte för att det sorglösa skämtlynnet på långa vägar var som bortblåst från svensk film på 40-talet, men det nya årtiondet gav plats åt andra röster. Några av dem tillhörde Alf Sjöberg, Ingmar Bergman och Hampe Faustman.

”Den stora pilsnerboxen” är givetvis en kulturgärning. Jag är särskilt svag för de närmast screwballiga O, en så’n natt och Snurriga familjen. Nu väntar jag bara tålmodigt på den stora fyrtiotalismboxen.

Annons