fbpx
Kritik & essä Jon Asp, 11 oktober 2012

Adieu tristesse

Hon var författaren François Mauriacs dotterdotter och Godards hustru men framför allt kom hon att bli en av 1960-talets märkvärdigaste skådespelare. I Une année studieuse minns Anne Wiazemsky en omtumlande period från sina sena tonår. Jon Asp har läst den.

I Cannes 1966 var hon 19 år och huvudrollsdebuterade bredvid en åsna i Bressons Min vän Balthazar. Redan hennes uppenbarelse i ett förhandsreportage gjorde stort intryck på Godard, som besökte inspelningen mindre för en intervju med sin franske favoritregissör än för en skymt av Wiazemsky.

Men relationen tar inte fart förrän under sommaren när hon, bergtagen efter att ha sett Maskulinum – femininum, skickar honom ett beundrar- och kärleksbrev, ställt till redaktionen på Cahiers du cinéma. Nyligen skild från tidigare musan Anna Karina söker Godard genast upp Wiazemsky nära Avignon där hon befinner sig på semester. Kort därpå inleder de ett passionerat förhållande.

Åldersskillnaden på 16 år tycks inte spela någon roll, inte heller deras skilda erfarenheter, för att inte tala om ordfrekvens: hennes lapidarisk, hans svadande. Snart ingår hon i hans planer för Kinesiskan, i rollen som marxistleninistisk Robinsonhjältinna bredvid Jean-Pierre Leaud, en annan av den franska nya vågens stjärnor. Wiazemsky och Godard flyttar in tillsammans i den Parislägenhet som också blir filmens inspelningsplats.

Ett verk under tillblivelse, alltså, men också ett kärleksförhållande i vardande. Det är som om Wiazemsky blir till i ögonblicket Godard filmar henne, som Harriet Andersson med Bergman i Sommaren med Monika femton år tidigare. Indirekt sammanfattar Wiazemsky ett kroniskt filmhistoriskt predikament, kanske särskilt smittsamt under mediets auteurkåta 60-tal, när hon likställer Bressons tillförsäkrande regi med Godards lika bekräftande intimitet: ”Jag behövde bara vara disponibel och uppmärksam.”

Efter Bresson och efter rollen som beväpnad socialist hos Godard hamnade Wiazemsky året därpå i Pasolinis depraverade bourgeoisie, som en av flera sexuellt hämmade familjemedlemmar på spaning efter Terrence Stamps eteriska Adonisämne i Teorema. Hennes tre första filmer utgör en oförliknelig inledning på en skådespelarkarriär som varade till 80-talets slut, då författarkarriären tog över.

I återskapad romanform berättar så Une année studieuse, lika ungdomligt elektrisk som filmhistoriskt fängslande, om den tonåriga filosofistudenten som förälskade sig i filmvärldens främste filosof. Med jämna mellanrum togs hon från universitets grå förortstillvaro i Nanterre till huvudstadens vänstra strand, inför förbluffade studenter eskorterad i en blå Alfa Romeo av en tålmodigt väntande Godard.

Lika angelägen som han kunde vara om hennes närvaro, lika frånvarande var han under täta inspelningsperioder. Omständigheter som bidrog till svartsjuka och ombytlighet i båda riktningar, men som i Wiazemskys skildring oftast slutar med försoning och fortsatt passion, gärna i samband med läkande filmupplevelser, allra helst Persona.

I författarens beskrivning framstår Godard som tagen ur sitt eget persongalleri: han tänker och handlar fort, beställer mat utan att så mycket som blinka på menyn. Det är hela tiden instinkten som leder rörelsen framåt, berättelsen. Han gillar skidåkning, snabba bilar, spontana resor. För stunderna emellan finns alltid anteckningsblock och Le Monde att sjunka in i.

”Jag var lika förälskad i hans universum som i honom.” För Wiazemsky blev Godard ett farväl till ungdomens leda och en portalkärlek filtrerad genom filmkonstens eufemistiska ljus. Detta mytologiskt färgade universum tycks ligga till grund för den romansouvenir som är Anne Wiazemskys återskapade tonårsminnen och som nog även reflekterar andra generationers oförtröttliga faiblesse för Godard.

Annons