En grej som jag tyckte var väldigt irriterande med den amerikanska nyinspelningen The girl with the dragon tattoo var att David Fincher valde att placera en serie ”heta” bara bröst-bilder på Mara Rooneys Salander precis efter att hon blivit våldtagen av sin förmyndare. Det kändes som om filmskaparna kände att de inte kunde förvägra publiken vad våldtäktsmannen just hade tillskansat sig. Filmforskaren Tomas Axelson utvecklade senare liknande iakttagelser i Dagens Nyheter.
Också den nya Hamilton-filmen I nationens intresse är behäftad ett liknande problem. Med tanke på all uppmärksamhet som Mikael Persbrandts ”superkropp” fått i kvällspressen är det självklart att publiken måste bjudas på en ordentlig titt på den upptrimmade kroppshyddan hos Sveriges sexigaste man. Men var väljer regissören Kathrine Windfeld att placera denna erotiska andningspaus i narrativet? Jo, precis när Hamilton är som djupast nere i de depressiva djupen efter att ha somnat med fruktkniven i handen och sedan vaknat med en dödlig agentreflex. Precis som David Fincher väljer alltså Kathrine Windfeld att klä av sin huvudrollsinnehavare i dess allra svagaste stund.
Trenden att erotisera den traumatiserade kroppen är ganska osmaklig.
PS. Den föregående dråpscenen i I nationens intresse är för övrigt kopierad från den första Hamiltonfilmen Täcknamn Coq Rouge, där en nyväckt och ännu halvsovande Stellan Skarsgård reflexmässigt avlossar sin revolver och med två skott genomborrar sin förvånade systersons hatt. Mer jämförelser mellan de olika Hamiltonfilmerna finns för övrigt i en lång genomgång som jag skrivit i Expressen idag. DS.
